Aldrig tidigare har väl en partiledare och statsministerkandidat velat så mycket på så kort tid som Mona Sahlin. I onsdags presenterades tvåpartisamarbetet s-mp som skulle vara till 2020. I fredags hette det att alltihop var ett missförstånd, Sahlin “förtydligade” sig och sa att v inte är uteslutet från regeringssamarbete. På lördagen var det dock åter de två s-mp som agerade utan v. Upsala Nya Tidning analyserar orsakerna i ledaren Ständigt samma oenighet:
Just nu pågår ett stort paradigmskifte i svensk politik … Det handlar om socialdemokratins smärtsamma övergång från det exklusiva och statsbärande regeringspartiet – till det visserligen största partiet, men likväl bara ett parti bland andra, utan exklusiva dragningsrätter på regeringsmakten.
Ja, det måste vara oerhört smärtsamt att ge upp makt, att erkänna att den särställning partiet haft under generationer är borta. Bloggen kunde förra året visa att socialdemokratiska riksdagsledamöter fortfarande har svårt att samarbeta med andra, även mp och v, i parlamentet: Riksdagens nätverk 2007, Medan ledamöter från alla andra partier skriver motioner ihop mm, håller sig de socialdemokratiska för sig själva. De anser vara sig själva nock, medan alla andra ser fördelar med samarbete över partigränserna.
Det som förvånar mig är att Mona Sahlin försöker genomföra sin linje i en så helt central fråga utan att först förankra den i sitt eget parti. I få frågor är hon ju så beroende av sina partimedarbetares attityd som i denna. Det gäller ju deras syn på det vardagliga partipolitiska arbetet.
Hon utövar sitt ledarskap på ett märkligt sätt, minst sagt.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, Sahlin, vänsterpartiet, miljöpartiet)