I SSU:s idétidskrift Tvärdrag medverkar Katrine Kielos där hon tecknar en bild av framtiden efter ”nyliberalismens misslyckande” (ej online).
Hon vill att socialdemokratin ska ”modernisera sitt eviga jämlikhetsprojekt”. Hittills har politikens uppgift varit att korrigera den ojämlikhet som kapitalismen skapar. Men kapitalismen har nu förändrats. Den har blivit global, något Kielos vill möta med att stärka EU (som om inte också EU vore en för liten aktör för att styra den globala ekonomin).
Men sedan blir Kielos mer intressant. Hon erkänner, vilket jag upplever som ovanligt från vänsterdebattörer, att institutionen ”anställning” har förändrats i grunden. Den massproduktion som dominerade i industrisamhället har ersatts med fler och mindre arbetsplatser där ”arbetsuppgifterna blivit mer individualiserade, flexibla och bygger alltmer på direktrelationer med kunder”. Anställda är inte längre ett kollektiv av människor med gemensamma och exakt lika intressen, utan hamnar i ”en situation där de anställda konkurrerar med varandra”.
Det gör att hon ser kunden istället för kaptialisten, som vänsterns nya fiende:
När kunden kallar, ska marknaden svara på dennes nyckfulla krav, vilket ger upphov till andra former av exploatering i arbetslivet, och för att komma tillrätta med det krävs mer politik. Inte mindre.
Men här får hon problem. Resonemanget, där anställda sätts i fokus, måste betyda att Kielos tycker det är okej att varuhus förbjuds hålla kvälls- och söndagsöppet. Facket vill att tjänstgöring bara sker på kontorstid. Detsamma gäller ju alla butiker och all form av service. Kielos måste mena att politiken med lag ska stänga butiker, mottagningar, restauranger, sjukhus och annan service under annan tid än kontorstid. Kunderna ska ju inte bestämma!
Men har Kielos tänkt på att ”kunderna” inte är några andra än medborgarna? Vänstern i Kielos tappning vill göra vardagen väldigt mycket besvärligare för medborgarna genom att låta anställdas intressen bestämma, inte det syfte som verksamheten, servicen, har.
Det skulle ju leda till ett fruktansvärt ineffektivt kösamhälle som känns allt annat än modernt.
Riktigt lustigt blir det när Kielos beskriver hur socialdemokratiska partiet måste förnyas. Då helt plötsligt är hon inne på att tillmötesgå det moderna samhällets krav på flexibilitet. Hon konstaterar att i en värld med ”snabba förändringar kommer människor [att] vilja organisera sig efter eget huvud”.
Nu plötsligt har ”kunder” blivit ”människor”. Och socialdemokratiska partiet måste överge ”föråldrade tankar om kommendering och kontroll” — men observera: hon talar nu bara om hur partiet ska arbeta internt och bli ”ett öppet parti”:
Centralproducerade klyschor låter ihåliga, avslagna, omänsliga … En ny socialdemokrati måste byta fokus från att organisera socialdemokrater till att hjälpa socialdemokrater att organisera sig själva … Organisationen finns till för medlemmarna, inte medlemmarna för organisationen.
Här intar Kielos det klockrena marknadsperspektivet! När det gäller partiet ska det vara flexibelt och utgå från ”kunderna”. Men all annan verksamhet i samhället ska styras av anställdas och fackens interna krav.
En riktigt lustig samhällssyn, måste jag säga…
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, SSU, Tvärdrag, systemskifte, nyliberalism, marknadsekonomi, välfärd, tillväxt, ekonomi)