I Captus Tidning skriver Tomas Brandberg om finanskrisen med den distans jag hoppats att fler ser på utvecklingen, Framför kristallkulan:
Fast oavsett vad dissidenter till höger och vänster anser så finns ingen större ideologisk laddning i finanskrisen. En reglerat kapitalism har dominerat världsekonomin fram tills nu och så lär det på ett eller annat sätt förbli. Just finansmarknaden har ett omfattande regelsystem, dessutom brukar alltså staten rädda etablerade banker från konkurs när det behövs. Så det är rent strunt att kalla det nuvarande systemet ”nyliberalt” …
En av ekonomins dogmer är för övrigt att man inte med säkerhet kan spå framtiden och förutsäga kriser. Så det här med ”vad var det jag sa” är som regel något man hittar på i efterhand. Sätt annars igång och förutspå framtiden på riktigt, det brukar vara svårare. Två steg fram och ett steg tillbaka även i framtiden är annars en lågoddsare.
Ja, om man tittar på olika börsindex behöver man inte gå mer än tre år tillbaka i tiden för att finna börsen på samma nivå som den nu, under ”krisen”, ligger på. Och då var detta index något positivt, en högre nivå än tidigare. Nu kallas den nivån för ”kris”.
Rörelserna på börserna är snabba. Volatilitet kallas det. Att reaktionerna är starka nu, beror på att medierna inte skrev lika hysteriskt när börserna gick upp i raketfart. Då var det tyst. ”Hälsan tiger still”, heter det. Men uppgångarna var nog så snabba att man kunnat tala om ”feber”. Men i vilket fall: för medierna var det goda nyheter — och goda nyheter är inga nyheter.
Det är först när börserna går in i ett snabbt fall, som nyheterna når förstasidorna och de stora krigsrubrikerna.
Men hur oroande dessa fluktationer över några få år än ter sig, så för de också med sig något gott: dåliga idéer och företag överlever inte. Marknaden självsanerar sig. Den här gången gäller det att politiker lär sig att inte stimulera bolåneinstitut att låna ut till icke kreditvärdiga kunder (något som skedde i USA genom Community Reinvestment Act), och det gäller för finanssektorn att lära sig att inte ”paketera” sjuka lån annonymt i penningmarknadspapper så att de ser ut som friska.
Finansoron just nu beror ju på att ingen kan lita på någon, så länge man inte vet var de sjuka lånen finns. De har bakats in i olika finansiella produkter utan att man känt till den verkliga risken. Inget driver oro och turbulens så mycket som ovetande om verkliga kreditförhållanden.
Och även om det kan låta märkligt, måste jag säga att det finns något friskt och ärligt över den nuvarande oron. Den beror ju på att aktörerna (både politiker och finansaktörer) inte varit tillräckligt öppna och transparenta. Ett finanssystem som är så känsligt för slutenhet, hemlighetsmakeri och manipulationer är ett friskt — vågar jag till och med säga, ärligt? — system.
Det är i dessa obarmhärtiga reaktioner, även om vi idag upplever dem som bestraffningar och dåliga nyheter, som marknadsekonomin demonstrerar sin överlägsenhet gentemot socialism, kommunism och allehanda planekonomier som kan driva hundratals miljoner människor till svält innan systemet slår bakut och rämnar. Totalt. Se Sovjetunionen. Marknadsekonomin slår larm när oegentligheter och obalanser uppstår. Det betyder att bristerna åtgärdas och ekonomin återhämtar sig.
Men en sak vet vi. Som Brandberg skriver, kommer marknadsekonomin att komma igen med ny kraft, så som den alltid gjort.
(Andra intressanta bloggar om politik, finanskris, ekonomi, bolånekris, entreprenörskap, USA, nyliberalism, marknadsekonomi, tillväxt, kapitalism)