Partipiskan, demokratin och konstitutionen i FRA-frågan

Turerna kring FRA-lagens medgivande av signalspaning i kabel har varit bedrövliga. Jag tycker Sverige här liknar ett demokratiskt u-land, inte en mogen demokrati. Alla sidor har spelat över. Många har reagerat starkt på SVT-Agendas avslöjande reportage förra helgen om spelet bakom stängda dörrar i riksdagen (8 min):
httpv://www.youtube.com/watch?v=pnIX_W2nD1Q
Men jag känner igen det här klimatet från min tid i partipolitiken. Den som vill påverka ett parti i centrala frågor måste vara beredd att ta strid — hela vägen. Man måste fälla partiledningen och göra mos av partiledaren om man ska åstadkomma förändring. Det är blodigt allvar och metoderna är grymma, oförlåtande och kompromisslösa.
Jag var med och gjorde det med Olof Johansson. Skälet till att vi lyckades var att Olof Johansson gått för långt när han, utan partistämmans medgivande, i april 1995 inledde ett nära ekonomiskt samarbete med s-regeringen. Centerstämman godkände i efterhand (i juni samma år) ett ”öppet mandat” för partiledaren att göra upp med regeringen. Johansson hänvisade till landets ekonomiska kris och partifolket ställde under grymtanden upp.
Men från högskoleförbundet och Stockholmscentern såg vi en fara i att Olof Johansson skulle driva partiet vänsterut och siktade på en ”rödgrön” regering. Därför tog vi upp kampen mot partiledningen. Alla de maktmedel som partiledningar har (och de är många i vårt svenska valsystem med partilistor som valsedlar istället för personval) användes emot oss. I krig lär man sig snart att se vilka de få är som vågar stå upp, medan de allra flesta följer med strömmen och intar partiledningens position, även om de egentligen tycker något annat.
Och så länge svensk ekonomi behövde krishantering, 1995-97, lyckades Olof Johansson vinna över kritikerna. Men så fort nationens behov av centerpartiets medverkan i ekonomisk sanering var över, gav vår kritik resultat eftersom vi varit uthålliga och inte vikt ner oss. Själv skrev jag på DN-Debatt, Så ska jag peta Olof Johansson, genom det inslag av personval i riksdagsvalet som då precis infördes. Olof Johansson meddelade sin avgång några veckor senare. Det innebar en successiv kursomläggning för partiet (men då utan min medverkan för jag hade bränt så mycket energi på konflikterna att jag lämnade partipolitiken) och en möjlighet för Alliansen att bildas.
Tyvärr har Fredrik Reinfeldt begått samma misstag som Olof Johansson: han har låst fast sig vid något som inte var förankrat i partiet. Dessutom visar det sig att underlaget till FRA-lagen är undermåligt och tillkom på ett besynnerligt sätt, något som Focus nu avslöjar i Spelet om FRA
På ett sätt är det paradoxalt att FRA-lagen — vars syfte är att skydda Sverige och vår demokratiska rättsstat — i själva verket demonstrerar vilka fundamentala konstitutionella brister Kungariket Sverige har i nuvarande grundlag. En så viktig fråga som medborgarnas personliga integritet OCH rikets säkerhet behandlas i regeringskansliet på det mest klumpiga, oseriösa och intellektuellt tarvliga sätt som tänkas kan. Bara Makt står i fokus, inte de delikata och genomtänkta avvägningar som borde intressera statsministern.
Tankarna går till Robert Mugabe, som starkt gillade den svenska regeringsformen 1974, just därför att den saknar författningsdomstol och i parktiken kan fungera som en statsministerdiktatur i fyra år i taget. Se artikel från Medborgarätt: Mugabe gillade Sveriges författning. FRA-frågan visar att Sverige behöver en författningsdomstol som kan göra slarvsylta av dåliga lagar som riksdagen antagit.
Även om motståndets överdrifter undergrävt trovärdigheten i invändningarna, så har regeringskansliet från början gjort ett dåligt jobb. Och när underlaget är svagt och förankringen saknas, då är partiledningen illa ute. Även om statsministern vann i juni, då riksdagen antog FRA-lagen, så kommer striderna att fortsätta om man inte går kritiken till mötes. Och för varje ny strid kommer partiledningens auktoritet att undergrävas.
FRA kan komma att fälla Fredrik Reinfeldt, om han inte medger de brister som FRA-ärendet innehåller, sväljer prestigen och finner en ny avvägning som de flesta finner välgrundat (de högljudda motståndarena kan inte vinnas, och behöver inte vinnas).
I nästa inlägg ger jag min syn på hur FRA-frågan kan desarmeras.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )