Folkpartister spelar Svarte Petter om FRA

Det gläder mig att se att fler än jag irriteras över att fp-riksdagsledamöter med Birgitta Ohlsson i spetsen försöker lägga skulden för sin egen otillräcklighet i FRA-hanteringen på Fredrick Federley. I Norrbottens Kuriren skriver kolumnisten Gustaf Blomberg, Gör politikernas ansvar personligt:

Birgitta Ohlsson (fp), vars försök att ursäkta sitt bristande politiska mod (hon lade ner sin röst i riksdagen) börjar bli patetiska. När SVT i senaste avsnittet av Agenda gick igenom FRA-dramat skyllde hon ifrån sig på centerpartisterna Annie Johansson och Fredrik Federley, som också svek i slutändan. Inte snyggt.

Likaså reagerar jag mot att Cecilia Wikström (fp) till Fokus påstår sig till Federley ha sagt: »Fatta läget, du håller på att bli duperad! Det finns ingen återvändo, ni måste rösta nej.« Men Cecilia Wikström smet från debatten och omröstningen i riksdagen! Smet! Hon hade inte kurage nog att stå för någonting. Hon förhandla inte, som Federley och Annie Johansson, fram ytterligare krav på skydd för integriteten — frågor som ska behandlas i riksdagen i höst.
Liberaler som Henrik Alexandersson har fallit för folkpartisternas lögnaktiga påhopp på Federley, och skriver ”Jag får intrycket att Federley och Johansson har fulspelat”.
Om någon har fulspelat är det folkpartisterna som inte tog strid för tillägg, inte utmanade regeringen och inte ställde krav på sin partiledning. Birgitta Ohlsson nöjde sig med att rösta ”avstår” — Åh! Är det så man bygger ett liberalt samhälle? Cecilia Wikström flydde fältet och röstade inte. Åh! Så djärvt! Och Camilla Lindberg röstade ”nej”, men utan att ta debatt OCH i ett läge då hon visste att hennes röst inte skulle avgöra frågan. Åh! Så ståndaktigt. Och så smart! Hon fick plötsligt allt ljus på sig.
FRA-frågan är inte avgjord. Fredrick Federley coh Annie Johansson tog strid med de mäktiga, de utsatte sig för allt det tryck som uppstår när man står upp för sin sak och de förhandlade sig till tillägg som ska presenteras i höst. Det var ingen seger och de nådde inte ända fram. Men de stod upp när det blåste. Det är en dramatisk skillnad mot Birgitta Ohlsson & Co som vek ner sig — för att börja skylla på Federley. BUUUUuuu, så dåligt. Så principlöst. Så fegt. Så fult.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , )