Att gå från den vitala, livliga och stundtals brutala amerikanska valrörelsen till svensk politik är som att byta planet. Här hemma är det som att alla går i sömnen. Allt kör på i gamla invanda hjulspår. Sedan Alliansen bildades och formulerade sin vinnande strategi på arbetslinjen 2005 och vann valet 2006, har ingenting förändrats. Snart är det 2009. Och 2010.
Måste vi vänta två år innan vi får se något hända i svensk politik? Jag menar nu något Stort, något som förändrar landskapet och samhällsdebatten i grunden.
Mest sannolika svaret är: ja.
Men det är lite orättvist att jämföra valtid i USA med mellanvaltid i Sverige. Nu ska regeringspolitik sjösättas efter alla juridiska och konstitutionella principer. Och oppositionen ska fundera på hur de ska formulera ett bättre budskap inför nästa val.
Men det är ändå något som fattas. Helsingborgs Dagblad uttrycker det så här, Regeringen saknar duktiga säljare:
Det finns gott om osynliga statsråd i den stora regeringskretsen.
Jag tycker tidningen är inne på ett intressant spår, men halkar genast in på det så typiskt svenska: realpolitik i meningen hur statsbudgeten försvårar eller underlättar livet för människor.
Min första association när jag läste rubriken var det sätt som amerikanska politiker inte bara ”säljer” konkreta löften, utan förmedlar livsstil och värderingar. Sarah Palins inträde i högsta politiska elitserien är ett erkännande för familjer med många barn. Ett erkännande för människor som gillar att vistas utomhus, jaga och fiska. För människor som inte fått allt serverat på silverbricka.
Politiker ska vara ledare, och sådana förmedlar värderingar också genom det sätt de själva lever och verkar. En förklaring till Sarah Palins succéartade start kan vara att hon genom den hon är, ger röst åt människor som varit osynliga för makten och i politiken.
I våra moderna samhällen finns inga stora ideologiska visioner att uppfylla längre. Vi har det rätt bra. Det gör att skillnaderna i konkret politik mellan partier blir liten. Men under ytan finns fortfarande skillnader i värderingar. De är inte alltid möjliga att förmedla i kronor och ören eller i lagparagrafer. Det handlar om hur man ser på livet. Vad man tycker är viktigt och vad man värdesätter. Sådant som politiken inte nödvändigtvis ska göra något åt — människor med andra vyer har samma rätt till sina prioriteringar.
Då blir demokratiska val av samhällsledare en fråga om att välja någon som förstår oss, som har erfarenheter och perspektiv som gör att vi litar på deras omdöme.
Jag skulle vilja se en sådan granskning av våra svenska politiker och partier. Är de alla elitister som anser att de som har inträdesbricka till riksdagshuset är så mycket smartare än de som står vid bandet på Volvo eller jobbar i skogsbruket i Norrbotten? Har vänsterpartister och moderater i riksdags- och regeringskorridorer mer gemensamt med varandra än med väljarkåren?
Allt oftare får jag den känslan.
Om Alliansen vill vinna nästa val tror jag de har en del att lära av amerikanska valrörelser, där det handlar om att knyta an till valmanskåren. Inte bara genom förslag, utan med livsfilosofi, värderingar och erfarenheter. Det kan sedan komma till uttryck genom språket, val av ord och exempel från verkligheten i debatter och intervjuer.
Jag upplever att Alliansen behöver kommunicera känsla, engagemang och förståelse. Ingen lätt uppgift. Men på andra sidan av Atlanten är man i full färd med just detta.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, moderaterna, centern, folkpartiet, kristdemokraterna, alliansen, regeringen)