Vårdnadsbidraget visar ideologisk sprängkraft på flera sätt

Det är egentligen märkligt att något så beskedligt som vårdnadsbidrag till föräldrar som tar hand om sina egna barn istället för att utnyttja institutionaliserad omsorg, är en av de mest kontroversiella frågorna i svensk politik.
Vårdnadsbidraget utmanar nämligen några av den politiska korrekthetens hårdaste tankemodeller — feminismen och tilltron till den statliga expertisens överlägsenhet över medborgarna.
Ett tredje ideologiskt spänningsfält avslöjas nu också när vårdnadsbidraget börjar införas i kommunerna: skillnaden mellan frihetsvärnande borgerlighet och kollektivistisk vänster.
Vid flera av de valfrihetsreformer som Alliansregeringen genomfört försöker myndigheter förminska betydelsen av dem genom att hävda att få svenskar utnyttjar de nya möjligheterna. Vi såg hur Skatteverket i våras gick oppositionens ärende i att förklara skattelättnaden för hushållsnära tjänster som ”totalfiasko” på basen av att antalet medborgare som skulle göra avdraget beräknades bli litet (se här).
Nu blev det inte så. Skatteverkets politruker var för heta på gröten med att fiaskoförklara reformen — antalet som utnyttjade möjligheten blev stort. Men den intressanta ideologiska frågan är ju om en valmöjlighet för medborgarna är ”fiasko” om få utnyttjar den. För den som har borgerliga värderingar är det ju individens valmöjlighet som är den centrala. Om så bara en person använder sig av en alternativ lösning, så är det bevis på ett samhälle med frihet för individen. Frihet!
För socialister är det annorlunda: där ska alla följa kollektivet. Minorietetens mening har ingen bäring. Minoriteten ska vackert packa sig efter majoriteten och hålla käften.
Göteborgs-Posten har en fp-färgad ledarsidan och ogillar vårdnadsbidraget som sådant, men man är så liberala att man värdesätter just familjernas valmöjlighet. Eller som man skriver i ledaren Nobbat bidrag en succé:

Det svala intresset för vårdnadsbidraget i Göteborgsregionen visar det löjeväckande i talet om kvinnofälla. Bidraget infördes inte för att locka massor, utan för att öka rättvisan för de få.

Så uttrycker sig riktiga liberaler, till skillnad från de så kallade socialliberaler som vill diktera hur familjer ska lösa barnomsorgen.
Jag tycker vi har alldeles för lite diskussion i dessa grundläggande ideologiska frågor. Hur ser vi på individen? Är medborgarna dårar som ska tas omhand i så hög grad som möjligt? ÄR det så? Här skulle jag vilja höra partiledare och andra politiker inför valet 2010 utveckla sin människosyn. Behöver människor överförmyndare? Är det rätt väg? Eller är det inte så att människor utvecklas och finner tillfredsställelse i livet genom att göra sina egna val och ta fullt eget ansvar för dessa val?
Visst kan man fatta fel beslut, men då har man lärt sig en läxa som ger erfarenhet för hur man bättre tar ansvar i fortsättningen. Eget ansvar är inte lätt, men ju mer ansvar man tar desto mer makt över sin egen livssituation får man. Ett politikerstyrt samhället leder till motsatsen: människor tar mindre och mindre ansvar, och kräver att någon annan ska bestämma. Och när det går fel är man ett kränkt offer som saknar möjlighet att skapa ett värdigt liv åt sig och sina närmaste. Det är så vanmakten växer.
Det handlar inte om pengar, utan hur man hanterar livet. Tänk vad spännande det skulle vara om vi kunde få valet att handla om sådana existentiella frågor — vad mycket tydligare alternativen skulle bli… eller skulle de?
(Andra intressanta bloggar om , , , , )