I Folkbladet ger Widar Andersson flera intressanta kommentarer om svensk inrikespolitik med anledning av att Mona Sahlin får kritik för att hon är så tyst, Sahlin har sitt eget kors att bära:
Förmodligen blir Mona Sahlin den första s-ledaren som kommer att driva en valrörelse där det finns en uttalad ambition att socialdemokratin efter en eventuell valseger ska samregera med ett annat parti.
Det är en historisk förändring av det svenska partipolitiska landskapet. Visserligen har s regerat med andra partier förr, men då har det varit uttalat att man gör det trots ideologiska skillnader. Aldrig har s inför val sagt att man är ideologiskt överens med andra partier som man vill bilda regering med.
Förändringen är naturligtvis störst för socialdemokratin själv, för den egna självbilden. Man tvingas reducera sin uppfattning om den egna styrkan. Ingen enkel sak.
Andersson ser ett annat problem med valkampanj gemensam med andra partier: man måste, likt Alliansen, låsa upp sig om politiken under lång tid framöver:
Alliansregeringens agerande styrs i allt väsentligt av den agenda man snickrade ihop för tre fyra år sedan. Regeringspolitiken riskerar att bli stereotyp och förutsägbar intill leda.
Ja, det är nackdelen med flerpartisystem om man samtidigt vill ha stabila regeringsmajoriteter. Men jag hoppas verkligen att Alliansens aktörer, när man nu börjar bli varm i kläderna med fyrpartisamarbetet, vågar ta ut svängarna lite mer och diskutera politik och värderingar och ideologi, utan att fråga alla om lov först.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, Sahlin, vänsterpartiet, miljöpartiet, moderaterna, centern, folkpartiet, kristdemokraterna, alliansen, regeringen)