I Wall Street Journal skriver Ronald Reagans talskrivare Peggy Noonan om hur den amerikanska valrörelsen utvecklas, Political Cycles.
Först tar hon Barack Obama i försvar mot dem som menar att hans agerande indikerar arrogans. Hon ser hans försök att framställa det som att han redan är president — det hemsnickrade presidentemblemet (som han tvingades dra tillbaka) och hans önskan att, likt John F Kennedy och Ronald Reagan, få tala vid Brandenburger Tor i Berlin — som ett strategiskt val, inte fåfänga.
Det skulle underlätta för folk att rösta på en ung, svart man utan erfarenhet, om de redan uppfattar honom som presidentlik, skriver Peggy Noonan. Intressant analys.
Hon lägger till att hon snarare än arrogans tror att Obama har hög självaktning. Då uppstår ett annat problem för en presidentkandidat och hon förklarar vad genom att hänvisa till Winston Churchill. Han kanske gått under av alla motgångar om han inte haft så hög självaktning. Men Chuchill hade inte bara självaktning, han hade egenskaper och kvaliteter som gjorde honom större än alla andra (real greatness).
Är Obama en storhet av detta slag, eller är han en produkt av den självstärkande kampanj som pågått i 25 år och som går ut på att förklara alla barn som vinnare varje dag? Denna form av uppfostran kan stimulera till storhet, men den kan också producera falsk tilltro till den egna förmågan endast understödd av stort ego (“empty suits”).
Peggy Noonan upplever att den stora tysta majoriteten i McCain börjar se mer av presidentvirke än i Obama.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, McCain, Obama)