Det finns ingen fråga där hyckleriet är så stort som i biståndspolitiken. I sin DN-kolumn gör Anders Isaksson en utmärkt genomgång av aktuella läget, Vit mans börda. Han summerar:
[M]en i biståndets verkliga värld av budgetstöd till regeringar omfördelas pengar från låg- och medelinkomsttagare i rika länder till höginkomsttagare i fattiga länder.
I Jan Mosanders bok “Pengarna som försvann – missbruk av det svenska biståndet” (Fischer & Co 2008) redovisas ett tjugotal fall som i varje annat sammanhang skulle ha väckt en storm av indignation mot de ansvariga. Så icke i biståndet, det skyddas av en allians av intressen som löper från politiker i alla partier till fackliga organisationer, trossamfund, hjälporganisationer och tjänstemän i nationella och internationella biståndsorgan. Alla har de en egen slev i grytan.
Svenska statens biståndsbudget fördubblades på några år, från 13 miljarder kronor år 2000 till 28 miljarder år 2007. Detta är att be om mygel, fusk och korruption. Pengarna flödar.
I sitt Vaxholmstal vände sig Fredrik Reinfeldt emot dem som talar om nya utgifter, för sänkta skatter och samtidigt inte vill se några utgiftsnedskärningar. Här har regeringen en post där verksamheten bara skulle må bra av att bli av med 10 miljarder kronor, så att man inte blir lika stressad över hur man ska kunna göra sig av med pengarna innan året är slut.
(Andra intressanta bloggar om politik, bistånd, skatter, statsbudgeten)