Jobben fortfarande socialdemokratins akilleshäl

I Folkbladet skriver Widar Andersson att socialdemokraterna i nästa val kommer att utmana Alliansen om arbetsmarknadspolitiken, Jobbavdrag – klen hjälp för arbetslösa:

Det lär därför bli en hård politisk strid om arbetsmarknadspolitiken under det kommande året. Socialdemokraterna har förvisso skäl att ompröva delar av sin forna arbetsmarknadspolitik. Jakten på statistiska procent förblindade stundom s-regeringarna. Människor kastades snart nog in i vilka ”åtgärder” som helst bara de kunde avföras från den öppna arbetslöshetens statistikkolumn. Men den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken bottnar i en tilltalande samhällsmoral där det gemensamma ansvaret och solidariteten står i centrum.

Men trots självkritiken mot den tidigare förda s-politiken har Widar Andersson inga svar på hur en ny ”solidarisk” arbetsmarknadspolitik ska se ut. Om den inte längre ska betyda att med hjälp av hög a-kassa och generösa bidrag kasta ut människor i utanförskap, hur kombineras höga bidrag för att inte arbeta med strävan efter att få människor i arbete?
All forskning visar att ju bättre villkoren är för att inte arbeta, desto större blir arbetslösheten och frånvaron från arbetsmarknaden. Widar Andersson borde inte behöva slås i huvudet med sådan forskning, det sunda förnuftet säger att det fungerar så här. Problemet för socialdemokratin är att de blundar för denna realitet. Man har verkligheten som sin största motståndare, och verkligheten är det svårt att vinna över.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )