Svenske Claes Ryn auktoritet inom Kinas akademiska elit

Konservative statsvetarprofessorn Claes Ryn, verksam i Washington, har sedan snart tio år fått så många inbjudningar till Kinas mest prestigefulla universitet att han inte kan tack ja till alla. Det berättade han vid ett seminarium med föreningen Humanistisk förnyelse på förmiddagen. Första gången var 1999 och han var själv förbluffad över varför han blivit inbjuden att möta några som räknas till de främsta inom humaniora i Kina. Hans föreläsningsserie på kinesiska statens officiella Pekinguniversitet, inom ramen för ”Distinguished Foreign Scholar’s Lecture”, publicerades i skrift och spreds i den akademiska världen.
Förklaringen till deras intresse fanns i hans studier av humanisten Irving Babbitt (1865-1933), som betonade moral och kultur och strävan efter en högre civilisatorisk mänsklighet, sökandet efter ”det högre jaget”. Babbitt undervisade vid Harvard och hade många kinesiska studenter. Med krig och kommunism försvann kontakten, men nu söker Kina nya band. Något av en humanistisk skola inspirerad av Babbitt växer fram i Kina och dennes samlade verk ges nu ut på kinesiska. Även Ryns senaste bok ges ut på kinesiskt förlag.
Claes Ryn menar att Kina strävar efter att ersätta den söndervittrande kommunismen med en annan inraming för samhället.
Själv är Claes Ryn övertygad om att det finns en global samhörighet i sättet att tänka, över alla civilisationsgränser, under förutsättning att man strävar efter att nå de högsta och renaste moraliska lärandet. Det finns här beröringspunkter med den kinesiska religionsfilosofin konfucianismen, även om den är synnerligen hierarkisk.
För mig är detta ett intressant perspektiv, med tanke på att Claes Ryn är en stark kritiker av de neokoservativa i USA som han kallar ”jakobiner”. För vad liknar tanken om en högre global samhörighet över civilisationsgränserna, om inte Francis Fukuyamas (neokonservativa) tänkande i det omdiskuterade verket ”Historiens slut”? Visserligen fokuserade Fukuyama på statsskick, att liberal demokrati skulle bli den styrelseformen som alla länder så småningom landar i, medan Claes Ryn talar om en högre moralisk mänsklighet.
Båda är inne på att mänskligheten har något grundläggande gemensamt, och att olika civilisationer kan utvecklas mot samma mål.
Claes Ryn är dock övertygad om att mänsklig utveckling enbart kan ske genom inre växt och mognad i vardagen, inte genom politiska projekt. Såväl välfärdsstat inom nationsgränser som globalt spridande av demokrati till diktaturer leder fel.
Här håller jag ju med Ryn när det gäller inrikespolitiken, men inte utrikespolitiskt. Jag frågade honom om människor verkligen kan växa och mogna utan frihet. Han invände inte mot behovet av frihet. Och det är ju just därför jag anser att befrielsen av de förtryckta är ett viktigt politiskt projekt i syfte att skapa förutsättningarna som mänsklig växt och mognad kräver: frihet. Därefter kan det politiska projektet begränsas till att upprätthålla rättsstaten.
En av seminariedeltagarna påpekade att konfucianisms hierarkiska klantänkande är det som gör att kineser har svårt att stå i kö. Man tränger sig. Allt är nämligen relaterat till den egna klanen, och det finns ingen samhällsgemenskap vid sidan av klaner och släkter. Det är en anledning till att kommunistpartiet inte vågar öka den politiska friheten. Det skulle kunna leda till svåra motsättningar, våldsamheter och inbördeskrig. Minnet av våldet under den så kallade ”kulturrevolution” sätter ännu skräck i de flesta kineser. Utan stenhård hierarki är risken för kaos stor, anser man. 
Claes Ryn berättade också något som oroar mig: vid ett stort internationellt seminarium arrangerat av Chinese Academy of Social Sciences, CASS, fanns flera europeiska föredragshållare — som författaren Umberto Eco, domare i Tysklands högsta domstol och företrädare för EU-kommissionen — men inte en enda amerikan.
Ryn såg detta som utslag av neokonservativa provokationer mot diktaturerna, medan jag ser det som ett tecken på hur Kina vill försöka splittra västvärlden. Om Europa och USA går skilda vägar får antidemokratiska krafter mycket lättare att ta över dominansen i världspolitiken. Det är en ytterst obehaglig tanke att i en framtid se Kinas regim styra hur världssamfundet ska agera i olika kriser. Det skulle vara dödsstöten för demokrati i Afrika och på lång sikt mot demokrati som styrelseform överhuvudtaget.
Att diskutera livsåskådning i termer av moral och mänskliga dygder är självklart viktigt, och det är utmärkt om Kina deltar i den. Men den diskussionen får inte åsidosätta förutsättningarna för mänsklig utveckling: frihet!
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )