En av få — mycket, mycket få — röster i svenska medier som använder ordet framgång i artiklar om Irak är Hans Bergström. Därmed tillhör han inte dem som vilseleder sin publik, utan håller sig till verkligheten. Heder åt honom.
I sin DN-kolumn skriver Bergström om konsekvenserna av att Irak stabiliseras, Inget Irakval i USA:
Opinionsmätningar bekräftar att frågan nu tycks närmast neutral mellan kandidaterna. Andelen amerikaner som tror att Irakinsatsen på lång sikt blir en framgång har ökat starkt på ett år . . . Vem gynnar det att frågan neutraliserats? Rimligen den för vilken Irak var mest av en belastning inför valet, vilket torde ha varit republikanerna och deras presidentkandidat. Demokraterna förberedde en kampanj om att McCain ville vara kvar i Irak i 100 år. Den får nu läggas åt sidan . . .
Presidentvalet 2008 blir ingen folkomröstning om Irak. Kanske, däremot, om Barack Obama. Och om amerikansk energipolitik.
Så ser det ut just nu. Jag har funderat på varför alla, inklusive denna blogg, skriver så mycket om Obama och så lite om McCain. Svaret är att alla som satt sig in i amerikansk politik redan vet vem John McCain är. Han säger vad han menar, och menar vad han säger. En rak person. Man vet var man har honom. Däremot vet man ingenting om Obama, annat än den glättade och tillrättalagda bild han skapat om sig själv i sin egen biografi. Och klyftan mellan den bild Obama vill visa, och den verlige Obama vidgas ju mer han testas och granskas.
Om Obama kommer igenom denna granskning med trovärdigheten i behåll, kan han börja mäta sig med McCain. Men än så länge blir frågetecknen om vem Obama är bara fler, ju mer man granskar honom.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, McCain, Obama, Irak)