Jag var uppe och följde det demokratiska partikonventets första kväll, vilket var en pärs. Programmet var tunt och utdraget med långa uppehåll. Flera av TV-kanalernas kommentatorer sa att partiet slösar bort uppmärksamhet utan att förmedla några politiska budskap. Det handlade bara om att skapa rätt känsla, och jag tror partiledningen är extremt nervös för konflikten mellan Obama-lägret och Clinton-lägret som är nästan lika stora bland delegaterna.
Kvällens höjdpunkt skulle vara talet av Michelle Obama, men hon var förvånandsvärt defensiv. Hon siktade in sig på att försöka framställa sin familj som vanlig arbetarklass, vilket är en utmaning med tanke på deras utbildning på Princeton och Harvard och framtoning idag. Hon försökte också sudda ut det faktum att hon först när hennes man hade framgångar i primärvalet sa att hon är stolt över sitt land.
Nej, höjdpunkten blev när patriarken i Kennedy-klanen, den av elakartad hjärntumlör drabbade Tedd Kennedy framträdde. Trots sjukdom finns glöden kvar, och med retorisk styrka knöt han an till minnet av bröderna Robert och John F.
Det blev en nostalgisk kväll, där man blickade tillbaka på svunna storhetstider. En storhetstid då John F Kennedy var den utrikespolitiske höken i presidentvalet mo Richard Nixon. Då var det demokraterna som i Harry Trumans anda var offensiva mot diktaturer. Så är det ju intelängre.
Se mer: New York Times i Fighting Cancer, Kennedy Adds an Opening Spark, Wall Street Journal i With Speech, Michelle Obama Seeks Reintroduction, Townhall i Michelle Obama DNC Convention Segment, Commentary magazine i Day One: The Soap Opera.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, McCain, Obama, Clinton)