Arbete är inte frihet

Diskussionen om arbetslinjen fortsätter. Carl-Johan Westholm kommenterar mitt tillägg om eget ansvar till ”frihetslinjen” i bloggen Stateblind Frihets- och ansvarslinjen:

Instämmer. Frihet utan eget ansvarstagande är orimligt.

Och Smålandsposten skriver i ledaren, Arbete är inte allt:

Men arbete är inte allt. Och arbete är långtifrån detsamma som frihet. Regeringens retorik när det gäller arbetslinjen har gjort det lät för oppositionen att ställa det (moderata) jobbskatteavdraget mot det (kristdemokratiska) vårdnadsbidraget. Den moderata retoriken blir en spegel av den socialdemokratiska; föräldrar som stannar hemma med sina barn ”arbetar inte”. Var finns talet om föräldrarnas valfrihet och barnets bästa: Om gemenskap och sammanhållning. Politikens mål kan heller inte bara vara arbete; det goda samhället innehåller så mycket mer.

Ja, det är dags att politiker och partier startar sin samhällssyn hos människorna av kött och blod, inte i statsförvaltningen. Alla partier lider av det förvrängda och socialistiska perspektiv som ser staten som startpunkten för allt. Det är staten som i sin otroliga välvilja tillåter att människor får behålla något av den lön man arbetar ihop. Det är därför skattesänkningar anses vara ”subventioner” – alla pengar är egentligen statens!
Och arbete är inte frihet. Eget ansvarstagande och egen försörjning till den nivå man själv anser sig behöva ger däremot möjlighet att leva i frihet och göra de egna avvägningarna mellan materiell status å ena sidan och arbete, yrkeskarriär, familj, förkovran, hobby, lek och avkoppling å den andra.
Det är med värdediskussioner som denna vi kan befria oss och svensk debatt från villfarelser och ideologiskt unkna tankemönster.
Förmedla gärna tankar till mig i mejl eller tipsa om blogginlägg som tar upp diskussionen.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , , , )

Rulla till toppen