Är arbetslinjen verklighetsfrämmande?

Per Dahl har i Barometern dragit igång en debatt om det riktiga i att Alliansen lägger all kraft på arbetslinjen, ”Arbetslinjen” är verklighetsfrämmande:

En slutsats är för mig ofrånkomlig. Den här ”arbetslinjen” alla tjatar om är nonsens. Om vi offentligt och ihållande kräver alla ska jobba intensivt heltid oavsett hemförhållanden, barn, föräldrar och annat i det privata livet får vi ta följden: en stadig följd av människor som sliter ut sig så mycket fysiskt och psykiskt att de tillslut blir utbrända.
Det är fantastiskt för stat och kommun när alla jobbar som besatta för då strömmar skatten in och bidragen minskar. Men vi lever faktiskt inte för att glädja stat och kommun, utan för våra anhöriga, våra vänner och kanske i någon mån oss själva.

I detta instämmer PJ Anders Linder i SVD-bloggen, Det är LEVA vi alltid ska göra på heltid:

Kloka ord. Det är människors frihet och värdighet som måste vara det viktiga för politiken, inte att maximera BNP och skatteintäkter.

På ett plan är det ju enkelt att hålla med. Vad kan vara viktigare än livskvaliteten sammantaget? Livet är större än pengar.
Men jag tycker Per Dahl hårdvinklar syftet med ”arbetslinjen”. Den ska ju ses i kontrast till socialistisk politik som går ut på att människor ska kunna leva på bidrag – som andra tvingas arbeta ihop till.
Och detta bidragsberoende är skadligt på fler sätt än att stat och kommun behöver få in skattemedel. Människor som lever på bidrag är inte självförsörjande, utan har överlämnat makten över sina liv till staten och politiken. Det leder snart till vanmakt att veta att man inte ens klarar av att försörja sig själv. Hur oduglig är man inte då?
Arbete har ett viktigt moraliskt syfte: att skapa självkänsla. När jag var omsorgspolitiker och besökte dagcenter för funktionshindrade med utvecklingsstörning, var de mycket måna om att tala om att de sålde de produkter man tillverkade ”för riktiga pengar”. Självkänsla och stolthet byggs till inte oväsentlig del på prestation som uppskattas av andra.
Detta sagt så håller jag ju med Per Dahl och PJ Anders Linder om att arbete inte är allt. Att umgås och förkovra sig är naturligtvis centrala delar av ett harmoniskt levene. Och att utvecklas på andra områden än det man har betalt för är synnerligen viktigt. 
Men!
Men dessa viktiga sidor av livet ska inte ske på någon annans bekostnad. Ingen ska kunna tvinga sig till arbetsfri tillvaro på skattebetalarnas bekostnad! Bara de som är sjuka, på andra sätt uppfyller försäkringsvillkor eller utför samhällsnyttig insats ska erhålla ersättning för inkomstbortfall.
Till och med miljöpartiet har ju börjat överge ”samhällslön”, ”medborgarlön” eller vad man nu kallat det när människor struntar i att arbeta och ägnar sig åt sin hobby för att kräva försörjningsbidrag från andras arbete.
Däremot kan man bryta hur mycket som helst mot konventionen så länge man försörjer sig själv. Jag tillhör dem som inte arbetar på heltid. Bloggandet och läsandet ger ingen vidare inkomst, men jag har rätt låga materiella krav och inget behov av statussymboler. Friheten är för mig viktigare än ekonomisk status. Och detta val kan alla göra! Men det är ju något helt annat — helt annat — än att låta sig försörjas på bidrag bara därför att man inte har lust att arbeta. Sådan lättja är en styggelse.
Arbetslinjen skall alltså ställas emot bidragslinjen. Inget annat.
Arbetslinjen står inte alls i motsats till frihet. Tvärtom. Det är bara med arbetsmoral, där alla inser att man i största möjliga grad ska försörja sig själv, som alla kan bli fria att göra sina egna livsval. Ju lägre skatterna är desto större frihet för människor och familjer, eftersom vi då var och en kan prioritera det vi anser viktigt utan att först betala större delen av arbetsinkomsten till staten.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , )