Anställningar är inte adoptioner

Jag kan bara skaka på huvudet åt senaste ledaren i Nerikes Allehanda, Utveckling eller avveckling – det är frågan. Där ondgör man sig över arbetslivets villkor:

I slutänden är det arbetsgivarens bedömning som gäller och man är som arbetstagare tvungen att gilla läget . . . Arbetet är livsviktigt för oss. Att förlora det och att bli utsorterade som odugliga kastar oss ut i förtvivlan. Självförtroendet sjunker som en sten. . .
Det är en klen tröst att många drabbas. När Postverket hårdrationaliserade, därtill nödd och tvunget, samlades övertaliga tjänstemän i en byggnad i Stockholm som internt gick under namnet ”Fryshuset”. De fick inga arbetsuppgifter. Inte mycket läckte ut – utom att många led. En arbetslivets dolda mobbning.

Det är alltså ”mobbning” när någon blir övertalig!
Snacka om att se anställningar som adoptioner. Arbetsgivare adopterar människor, man anställer inte i Sverige. Detta är en vanvettig felsyn på verkligheten som skapats på grund av arbetsrättens rigida trygghetsregler.
Det finns inte längre några anställningar på livstid. Ekonomin och samhället är så föränderligt att det mesta kommer att förändras dramatiskt under våra vuxna liv. Och när förutsättningarna ändras förändras arbetslivet, företagen och produktionen. Då kan man inte kräva att anställningarna ska vara beständiga.
Detta är inte mobbing! Det är utveckling.
Tänk om allt var oföränderligt — vilken mardröm! Sverige skulle snabbt falla i välståndsligan och snart vara ett u-land.
Istället för att se förändrade villkor som mobbing och se människor som offer, gäller det att angripa utmaningarna och finna nya uppgifter i en föränderlig värld. Det första steget att klara av det är just att inte se sig som offer.
Det är tragiskt att en så kallad liberal ledarsida här hemfaller åt socialismens mest destruktiva mentalitet, att utmåla anställda som mobbningsoffer därför att villkoren förändras.
Istället för att klaga borde vi sträva efter liberalare arbetsrätt så att det blir mycket lättare att både anställa och sparka. Då blir förlust av ett jobb man inte passar för ingen katastrof utan en lättnad. Om anställningar inte ses som livstidsadoptioner för arbetsgivarna kan de lätt ta in nya personer och båda parter kan testa hur man arbetar ihop.
Jag vill se en mycket mer rörlig och flexibel arbetsmarknad på alla sätt. Då kommer alla människors unika kvaliteter lättast till sin rätt i ett konstruktivt sammanhang. Att pröva sig fram är enda sättet att finna optimala lösningar — såväl för uppdragsgivare som uppdragstagare (som jag hellre skulle vilja tala om än arbetsgivare och arbetstagare).
Se mer i bloggen på temat: Lata får ingen välfärd, Urholkad arbetsmoral ger vanmakt, Regleringsvansinnet ett steg före bidragsvansinnet, Anställning har blivit adoptioner.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , , , , )