Efter det att Barack Obama hållit sitt stora utrikespolitiska tal har han fått kritik från många håll, inte bara av John McCain (här). Washington Post skriver i ledaren The Iron Timetable:
När Obama första gången föreslog en tidtabell för tillbakadragande från Irak hävdade han att de amerikanska trupperna inte kunde stoppa ett sekteristiskt inbördeskrig — vilket visade sig vara fel. Han medgav att ett tillbakadragande kunde resultera i ökat våld. . .
”Det som fattas i vår debatt”, sa Obama i sitt tal, ”är en diskussion om de strategiska konsekvenerna av Irak”. Så sant: Budskapet som demokratiska partiet sänder ut är att han egentligen är likgiltig inför krigets utfall. Det är ett irrationellt och ahistoriskt sätt att betrakta ett land i Mellanösterns mitt, med en av världens största oljereserver. Oavsett om Irakkriget var ett misstag eller inte, Iraks framtid är vital för [västvärldens] säkerhetspolitiska intresse. Om han väljs till president, måste Obama förr eller senare skräddarsy sin Irakstrategi efter verkligheten.
Träffsäkert! Det är just önsketänkandet i Obamas budskap som stör mig allra mest. Som om han med sina tal skulle kunna förändra verklighetens hårda villkor på marken. Det är naivt, och irrationellt.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, McCain, Obama, Irak)