Jag måste erkänna att jag inte följt skyttegravskriget mellan liberaler och vänstern om Naomi Kleins böcker. Det finns inget tråkigare än det förutsägbara. Men när center-väntertidskriften New Republic publicerar en lång recension av senaste boken av denna vänsterns nya guru, kan jag inte låta bli att läsa, Dead Left.
Recensionen av ”Shock Doctrine” formar sig till en total, brutal sågning av Naomi Klein. Underhållningsvärdet är stort. Och argumenten känns friskare när vänsterintellektuell mosar en ideologsk frände. Jag gissar att Jonathan Chait helt enkelt är förbannad på de ytliga, korkade och osammanhängande konspirationsteorierna som hon slarvigt krafsat ner och som vänstern dyrkar.
Han gör narr av hennes grundtes, som bygger på libertarianske ekonomen Milton Friedmans uttalande om att kriser ger möjlighet till ”verklig förnyelse”. Chait skriver:
Mycket av den moraliska tyngden i Kleins anklagelse vilar på det morbida nöje hon tillskriver sina politiska motståndare, och som hon menar de känner när de skapar misär för att nå egna framgångar.
Klein uppmärksammar vad Friedman i orkanen Katrinas efterföljd sagt om det offentliga skolsystemets kollaps: ”Detta är en tradgedi. Det är också en möjlighet till radikal reformering av utbildningssystemet.” Denna formulering tar hon som intäkt för att anklaga Friedman för att behandla en katastrof som en spännande marknadsmöjlighet. Läsarna uppmanas att minnas Friedmans ord om ”möjlighet”, men glömma att han också sa ”tradgedi”. Så som Klein formulerar det kan man nästan dra slutsatsen att Friedman planerat orkanen.
Klein antyder flera gånger att det ligger något omoraliskt i att efter en kris framföra sina ideologiska förslag på lösningar, utan att förklara varför det skulle vara så. Freidman ville förändra New Orleans skolsystem eftersom han, rätt eller fel, ansåg att skolcheckar skulle fungera bättre. Om du ansåg ditt hem hade stora brister och en tornado förstörde det, skulle du då bygga upp det exakt som det såg ut förut?
Chait påpekar sedan att vänstern aldrig skulle kunnat genomföra ”The New Deal”, utan att USA först drabbats av den stora depressionen efter börskraschen 1929. Det tillhör ju logiken att förändringar, oavsett riktning, är lättare att åstadkomma efter att en kris uppstått.
Naomi Klein framstår som en absolut nolla. En korkad kvinna som inte begripit de enklaste sambanden i samhälle och ekonomi.
Han avslutar med att kalla hennes klumpiga analyser ”perfekt nonsens”.
Underbart!
(Andra intressanta bloggar om Naomi Klein, politik, skatter, ekonomi, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor, bidrag, bidragskultur, arbetsmoral, tillväxt)