USA-vänstern vill nå global ’stabilitet’, blundar för förtryck

Det är med glädje jag läser genomarbetade artiklar från vänsterhåll om USA:s utrikespolitik. Tyvärr är sådana artiklar mycket, mycket få. Man nöjer sig oftast med imbicilla slagord (som idag, då DN citerar Barack Obama som säger att han ska ”göra slut på kriget” i Irak genom att snabbt dra tillbaka trupperna. Att dra tillbaka trupperna utan hänsyn till utvecklingen på marken är att be om att den lugna och framgångsrika utvecklingen ska vändas till upptrappat våld i Irak och utvidgat krig i regionen. Så korkat, så utomordentligt korkat!) 
Då är Peter Beinart, redaktör på center-vänstertidskriften New Republic, betydligt intressantare när han med en 35.000 tecken lång artikel i World Affairs utvecklar de filosofiska grunderna för det han vill se som vänsterns säkerhetspolitiska strategi, Balancing Act: The Other Wilsonianism.
Peter Beinart menar att republikanerna har ett övertag i den amerikanska debatten eftersom deras utrikespolitik är tydlig, medan demokratiska partiet saknar en genomtänkt utrikespolitisk strategi. Bush insåg det i valet 2004, då han inte anklagade John Kerry för att vara vänster utan för att vara flipp-floppare, en velig presidentkandidat som inte visste vad han och partiet ville.
Därför stakar Beinart ut ett förslag till en policy för demokraterna. Nyckelorden är: ”gemensam säkerhet”. Det är tillsammans som världens nationer kan uppnå… ja, vaddå? Demokrati? Frihet? Nej, Beinart talar enbart om frihet och demokrati när han kommenterar republikanska partiets mål. Beinart vill att alla länder ska tycka om varandra och respektera varandra. Genom att lita på varandra kan man hantera gemensamma problem som växthuseffekten, kärnvapenspridning och FN-insatser i oroshärdar.
Beinart argumenterar emot Bush-doktrinen som ställer demokrati och frihet emot förtryck och tyranni. Världen bör inte delas upp på detta sätt. Vi borde alla krama om varandra. Eller som Beinart skriver:

Bush-administrationens nyckelformulering i utrikespolitiken — den förekommer fem gånger i den nationella säkerhetsstrategin från 2002 som lade ut Amerikas kurs efter 11 september 2001 — är ”en balans mellan makter som favoriserar frihet”. Trots dess moraliska tyngd, betyder frasen exakt vad den säger: världen ska fortfarande definieras som en balansakt mellan olika makter, och i denna konkurrens ska frihetens krafter — vilka också råkar vara förknippade med USA — uppnå ett övertag.

Beinart menar att efter kalla kriget är detta med balanserande makter överspelat, och han citerar president Woodrow Wilson som efter första världskriget sa ”Världen har redan blivit ett enda grannskap”. Wilson startade Nationernas Förbund 1920 så att man där skulle kunna diskturera dispyter, istället för att gå i krig.
Vad är det Beinart glömmer? Jo, att mindre än 20 år senare drog världshistoriens blodigaste krig igång.
Det blir också hycklande när Beinart anklagar republikanerna för motarbeta internationella institutioner som FN, samtidigt som han måste medge att när det gäller den viktigaste internationella institutionen av alla, frihandeln, är det demokraterna som utgör hotet. För vänstern gillar organisationer där politiker får bestämma, medan de ser ner på den handel som utförs över gränserna och höjer välståndet för alla. Och vilket är viktigast för att långsiktigt främja samverkan, politikersnack i FN:s talarstol eller de eftersatta folkens möjlighet att sälja sina varor, bli en del av världshandeln och höja levnadsnivån?
Peter Beinart gör många skarpa analyser, men eftersom han saknar förmågan att se skillnad på fria och demokratiska stater och stater som förtrycker och mördar sin befolkning håller han fast vid den gamla uttolkningen av folkrätten (där förtryck är en ”intern angelägenhet” som omvärlden inte ska lägga sig i), vilket visat sig underblåsa vår tids problem snarare än lösa dem.
Den neokonservativa analysen utgår ifrån att terrorism och oroligheter beror på att människor lever i förtryck och saknar möjligheter att förverkliga sig själva i frihet. Detta missnöje leder till uppgivenhet och destruktiva beteenden som i vår globala tid inte stannar inom landets gränser utan exporteras internationellt. Jihadismen får sin näring av att arabvärlden hålls tillbaka genom förtryckande regimer som gör att människor saknar framtidshopp. För att få slut på fundamentalism måste frihet och demokrati spridas. Här står alltså balanserande makter emot varandra — de som vill frihet och de som vill förtryck.
Detta vägrar Peter Beinart att erkänna.
Han vill att demokratiska partiet ska krama om Robert Mugabe, generalerna i Burma och mullorna i Iran. De är lika goda världsledare som demokratiskt valda. Vi kan slippa våld i världen genom att sätta oss ner och prata med dem, så som Woodrow Wilson ville att länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland skulle prata med varandra efter första världskriget.
Låt mig summera: för det första bortser Beinart för det våld som sker inom nationsgränserna. Att man gjorde det före globaliseringens tid är en sak, men nu? För det andra visar Wilsons försök till storkram i det internationella umgänget att det kortsiktiga lugn detta skapar kan utnyttjas av ondsinta krafter för att rusta upp i smyg. Långsiktigt leder sådant falskt lugn till risk för större blodsspillan.
Beinart gör ett tappert försök att formulera en vänsterfilosofi för utrikes- och säkerhetspolitiken i vår tid. Men just genom att vara så skarp och så öppen som han är, blottlägger han vänsterns enorma moraliska förfall. För vad är detta, att sträva efter stabilitet och samexistens med diktaturer, annat än att medvetet och avsiktligt offra mer än halva mänskligheten till tyranniet.
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , , , , , , , , , , , , , , , )