I sommarstiljten har en diskussion uppstått om vad socialliberalism egentligen är. Det började med Elise Claesons SVD-kolumn i måndags, bloggad här Att vara socialliberal är att vara sosse. Därefter har följt kolumn av Sylvia Asklöf Fortell på Blekinge Läns Tidning, SVD:s ledarblogg i Socialliberaler och sossar och Mer sossifierade socialliberaler. Mest konkret i sin definition tycker jag Johan Ingerö är i Socialliberalismen och inflationen och Mer socialliberalism:
Eftersom man aldrig på förhand vet om socialliberalen hamnar på den sociala eller liberala halvan går det inte att definiera honom/henne. Det kan bli en radikal valfrihetsreform inom pensionssystemet i kombination med rökförbud på krogen. Det kan också bli statliga monopol i kombination med grönt ljus för att röka var som helst. Det går inte att gissa i förväg.
Socialliberalen strävar efter konsensuslösningar i det politiska mittfältet eftersom kanterna per definition ses som osmakliga. Socialliberalismen är därmed ett meskonservativt förhållningssätt gentemot det politiska samtalet, en kartong med politisk mellanmjölk som nästan, men inte riktigt, hunnit surna.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, socialliberalism, liberalism, folkpartiet)