Jag har alltid haft svårt för det som kallas ’gayrörelsen’, med vilket jag menar RFSL och andra intresseorganisationer. Här finns paradoxalt nog en totalitär underton jag inte kan med. Om man nu avviker från samhällets normer i fråga om sexualitet, så SKA man leva efter de väldigt detaljerade normer som formats inom subkulturen.
Redan 2002 skrev jag i Smedjan om Politiskt korrekta fördomar:
De som hårdast säger sig motarbeta fördomar bär ofta själva på grovt förutfattade meningar. I strävan att framstå som goda riddare utmålas invandrare, homosexuella och andra grupper som svaga. Individer som inte rättar in sig i mallen för ”sin” minoritet är det fritt fram att kränka.
Paradoxalt nog är det inom gayrörelsen som några av Sveriges mest intoleranta tendenser finns. Avvikare inom den egna gruppen behandlas med förakt och rent av hat. Och nu, i takt med att gayrörelsen blivit politiskt korrekt, sprider sig dessa tongångar också ut mot andra.
Lagom till årets Pride slår man till mot journalistkåren, vilket Hanne Kjöller rapporterar om i Dagens Nyheter, Intolerans mot tolerans. Hon citerar ur Pridefestivalens regler för medierepresentanter, regler som påminner om dem som Kina och andra diktaturer brukar upprätthålla:
”OBS! Om någon inte följer de regler som beskrivits ovan har säkerhetspersonal, parkchef och pressansvarig rätt att frånta vederbörande veckobandet och ackrediteringen.”
I klartext: Antingen skriver ni som vi vill eller så kan ni sticka härifrån.
Eller så kan man göra som jag tänker göra: strunta i att gå överhuvudtaget. Och då förstås inte heller skriva därifrån.
Det har från hbt-rörelsen aldrig varit fråga om ömsesidig respekt, mellan majoritetssamhället och en subkultur, utan alltid krav på tolerans i ena riktningen och aldrig i den andra. Det är ett omoget uppträdande som inte förtjänar respekt.
Fenomenet är inte bara svenskt, se mer i min recension av Tammy Bruce. (Andra intressanta bloggar om politik, Pride, HBT, europride, gay, heteronormativitet)