Stig-Anders Svensson är smålandsbonden som verkar ”i ett parallellt universum” där tiden står still. Han lever helt på vad gården och skogen ger och brukar jorden med nästan 100-åriga metoder. Precis som han lärt sig av sina religiösa föräldrar.
Jag såg SVT:s repris av naturdokumentären Hästmannen i helgen, och det är en fascinerande berättelse som filmmakarna Peter Gerdehag och Tell Johansson förmedlar. De har hittat en tidsmaskin som tar oss tillbaka till förindustrialistisk tid, där inga motordrivna maskiner användes i jordbruket. Bara levande hästkrafter.
Bilderna är vidunderligt vackra och fram växer en kulturhistorisk skildring av högsta klass och samtidigt ett varmt porträtt av en minst sagt säregen person. Se dokumentären hos SVT.
Här får man i rörliga bilder exempel på hur vi i Sverige levde för bara två-tre generationer sedan. Själv tänker jag inte sällan på hur mina morföräldrar hade det när de var unga — för att sätta dagens ”problem” i perspektiv. Då fanns inga skyddsnät, inga bortförklaringar hjälpte, var familj hade att se till att försörja sig genom hårt arbete.
Nödvändigheten var dygd, och i denna fann man tillfredsställelse och livskvalitet. Det fanns direkt koppling mellan arbetsinsats och förtjänst. Mellanhänderna var få. Raka rör.
Jag menar inte att någon ska avstå från alla bekvämligheter som finns, eller från de mest effektiva lösningarna, men vi borde vidga vårt perspektiv och se de mest grundläggande sambanden som är hemligheten bakom djupare personlig tillfredsställelse: känslan av egenmakt, av att veta varför man gör det man gör. Våra liv formas inte av staten, ingen annan har ansvar för våra livsval än vi själva. Det är sååå lätt att glömma, och skylla på andra och på omständigheterna. Stig-Anders visar vem som har avgörande makten: vi som individer.
(Andra intressanta bloggar om samhälle, hästmannen, kultur, historia, dokumentär, dokumentärfilm