I Folkbladet är Sveriges Radios förre ”politiske kommentator”, Björn Elmbrant gästskribent. Och hans senaste kolumn dryper av jante. Läs i Beklämmande se rikas lyxfrossande:
Ett argument som ibland används för att motivera skattesänkningar för de rikaste är att de använder sina rikedomar till att stödja ny ung företagsamhet eller att de ger bort massor i välgörenhet . . . Men ändå blir det beklämmande mycket godis och leksaker, i form av konst, juveler och Ferraribilar, när de rikaste i världen ska sätta sprätt på de pengar som ”blir över”.
Det är denna inskränkthet, denna sjuka avund och ogenerösa hållning mot dem som når framång, som retar mig mest med vänstern. De vill inte att någon ska få lyckas. Alla ska hållas nere.
Winston Churchill formulerade politikens främsta sanning när han sa:
Kapitalismens inneboende last är den ojämna fördelningen av rikedom; socialismens inneboende förtjänst är den jämna fördelningen av fattigdom.
(The inherent vice of capitalism is the unequal sharing of blessings; the inherent virtue of socialism is the equal sharing of miseries.)
Jag tror också det var Churchill som berättade historien om vad fäder säger till sina söner när någon åker förbi i en limousine. Den kapitalistiske fadern vänder sig till sin son och säger ”Om du arbetar hårt kan det bli du”, medan socialisten säger till sin son ”Vi måste ta hans rikedom och göra honom som oss”.
Mentaliteten är allt i ett samhälle. Ett offentivt och fritt klimat, som det amerikanska, ger rikedom. Ett destruktivt och reglerande och hämmande klimat, som i sovjet och i allt högre grad i Europa, ger fattigdom.
När ska vi börja leva efter denna enkla lärdom?
(Andra intressanta bloggar om politik, skatter, ekonomi, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor, bidrag, bidragskultur, arbetsmoral, tillväxt, kapitalism, )