Är ytan det nya djupet?

I Wisby Hotells vinterträdgård möttes ikväll Leo Lagercrantz och jag i tvekamp under temat: “Ytan är det nya djupet — Hur sätter man egentligen varumärken på nätet?” Susanna Popova var moderator och Hill & Knowlton arrangör.
Märkte ännu en gång att jag inte blir lika hård i omdömet när jag möter motdebattörer ansikte mot ansikte. Inte därför att jag fegar ur, mitt budskap är oförändrat, men tonen blir snällare därför att jag får större förståelse för motargumenten när de ”förpackas” inom ramen för en personlighet som kan bedömas via så många fler sinnen än det skrivna ordet. 
Leo Lagercrantz visar sig inte alls utstråla den där dumdryga arrogans som ofta finns i de här mediala kretsarna. Han har lämnat Expressen för att jobba med ett nytt medieprojekt inom Bonniers som kallas Newsmill. Hur det går med uppstarten kan följas på bloggen Karin, PM & Leo.
Lagercrantz förde i vår debatt fram det försvar för ytlighet som han redovisat i blogginlägget Därför har Dick Erixon fel. Han menar att kritiken mot ytlighet inte är ny utan har riktats mot alla nya medier, exempelvis mot kvällstidningar när de kom. Genom att vara privat skapar man större intresse för sitt varumärke och den stora öppenheten gör att andra aktörer vet vem man är och vad man går för.
Leo påpekade också att bloggarna på inget sätt är värst. Att tala om vem man träffar och lunchar med är ju harmlöst jämfört med författare som Maja Lundgren och Lars Norén som hänger ut sina mest intima relationer för allmänt beskådande.
Där höll jag ju med honom. Böckerna av Unni Drougge, Lundgren och Norén är obeskrivligt otäcka.
Jag började dock med ett klargörande: yttrandefriheten är helig för mig och det skulle aldrig falla mig in att på något sätt vilja stoppa eller med tvångsmedel inskränka ytligheten. Alla har rätt att skriva vad de vill och jag kommer aldrig sluta försvara deras rätt att göra det.
Däremot tycker jag det är intressant att diskutera varför ytligheten är så lockande och vilka konsekvenser det får.
För egen del är jag noga med att skilja på personligt och privat. Jag visar temperament i min blogg. Läsarna kan se när jag är förbannad, när jag är imponerad eller besviken. Det är att visa mer av sin personlighet. Texten blir mer levande. Men det avslöjar inget om mitt privatliv, vem jag umgås med osv.
Jag tycker det privata blir trivialt i offentligheten, och illustrerade det med att läsa upp en bloggpost av Resumé-redaktören Viggo Cavling: ”Har precis ätit lunch med Sveriges nästmäktigaste och bästa åsiktsmaskin: Katrine Kielos. Vi träffades på Sturehof och jag åt röding och hon åt lax. Till efterrätt tog vi vars en chokladbit.” Jag begriper inte den här prioriteringen: här möter Cavling vänsterns nya stjänskott över lunch, men vi får inte veta något om vad de sa i olika politiska frågor, bara att de åt lax och röding.
Det jag vänder mig emot är att det banala blir viktigare än substansen. Jag förstår att det skvallriga, det ytliga, är lockande att förmedla och att många människor har ett nyfikenhetsbehov av att få veta mer om andras privatliv. Det är lättsmält, underhållande.
Och jag är inte emot underhållning. Substansen i politiska, filosofiska och analytiska sammanhang kan och bör lättas upp,  men det triviala borde vara bisak, inte bli huvudsak. Själv inspieraras jag av den anglosaxiska världens ”infotainment”. Det betyder att samhällsdebatt inte alls behöver vara tung, tråkig för att vara seriös — så som svenska politiker tror. Med retorik och trivialia kan fakta och värderingar göras mer lättsmält.
Men det triviala borde inte få tränga ut det substantiella i det offentliga samtalet eftersom det kommer att få konsekvenser. Vi såg det i en skola i Lund häromveckan. En åttaårig grabb bjöd in andra elever till sitt födelsedagskalas. Men skolan samlade in inbjudningskorten eftersom skolan ansåg att han inte bjudit in rätt elever — till sitt eget hem. Rektorn säger till Kvällsposten (27/6) att ”alla klasskompisar ska bjudas in eller antingen alla pojkar eller alla flickor”.
Om vi gör det privata till något offentligt, då kommer myndigheter och politiker att vilja styra våra privatliv också. Vill vi det? Inte jag.  
Privatlivet borde få vara privat.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )