Göteborgs-Posten har ett intressant perspektiv på FRA-frågan i dagens ledare, Demokratin tar nya vägar:
Debatten om FRA:s signalspaning visar hur väljare och enskilda politiker kan utmana partimakten och vitalisera demokratin. Sådant behöver Sverige mer av. . .
Inför FRA-voteringen flyttade den avgörande debatten från utskottsrummens sekretess ut i kammarens offentlighet. Det var mycket välgörande – och en seger för riksdagen.
Ja, riksdagsdebatten förra veckan var den mest dramatiska jag upplevt på många årtionden. Här blev det tydligt att olika värderingar stod mot varandra och att regeringen ingalunda kunde räkna med riksdagen som ett transportkompani.
Det tysta ja-sägandet fick sig en smäll. De som röstade ja utan att argumentera för bevekelsegrunderna för sitt ställningstagande försvagade regeringens och Alliansens ställning. Bara om vi öppet kan ställa olika överväganden mot varandra får vi en vitalare demokrati där fler medborgare deltar.
Därför håller jag inte med G-P i deras hyllning av Camilla Lindberg (fp) som röstade nej till FRA-lagen. Hon framförde inga krav, hon bidrog inte till dramatiken, utan satt lika tyst som ja-sägarna i kammaren och tryckte på sin knapp. Först efter beslutet öppnade hon munnen. Det var andra riksdagsledamöter som tog debatten, ställde krav på regeringen och förhandlade inför öppen ridå i riksdagshuset i en fråga med svåra avvägningar.
En vital demokrati bygger på att de förtroendevalda för en öppen debatt också före beslut. Vilket beslutet än blir, får det en starkare grund om alla olika aspekter kommer fram i debatten. Man kan då respektera motståndare, även om man inte håller med dem. Det är mycket svårare, och i FRA-frågan omöjligt för många, eftersom ja-sägarna inte givit utförliga resonemang om hur de gör avvägningen mellan rikets säkerhet och personliga intregriteten.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik, försvaret, FRA-lagen, försvarspolitik, FRA, övervakning, integritet, avlyssning, samhälle, demokrati, Johansson, Federley, MR, frihet)