Utredaren Rose-Marie Frebran (kd) har idag överlämnat sin utredning om public service, enligt pressmeddelande. Och hon föreslår att licensavgiften ska vara kvar och fortsätter betrakta statliga medieföretag som public service trots att det är andra medieaktörer — som Axess TV och TV8 — som utvecklar public service och sänder betydligt större andel kultur- och samhällsprogram än SVT.
Hur det står till med opartiskheten framgår av förra blogginlägget. Att SVT och SR vinklar till vänstersidans fördel kan bara förnekas av dem som gillar detta, eller är både blinda och döva.
Sedan för utredaren ett hårresande resonemang om att det vore helt rimligt att kräva att alla ska betala licens, även om man inte har TV. Men hon landar i att man trots allt bör ha en apparat för att avkrävas avgiften. På sid 88 i utredningens slutrapport skriver hon:
Frågan är om det är möjligt att slopa kravet på innehav av apparat i lagen och enbart stadga en betalningsskyldighet för rätten att ta del av public service-företagens utbud. En sådan utformning av betalningsskyldigheten är i princip möjlig, men följande skäl talar ändå för att kravet på innehav av apparat ska finnas kvar. Innehavet av en apparat gör det att ta emot utsändningar från SVT, SR och UR. Det är därför rimligt att det ska krävas att det finns en TV-apparat i hushållet för att man ska vara betalningsskyldig.
. . . Om apparatkravet tas bort försvagas argumentationen för att avgiften är just en avgift. Avgiften får i stället mer karaktären av en skatt eftersom avgiften då tas ut även av den som inte har möjlighet att ta del av programföretagens utbud. Detta kan bland annat försvåra införande av mervärdesskatt på avgiften.
Motivet för att inte avgiftsbelägga alla, även dem utan apparat, är alltså att det då blir det svårare att kalla skatten för avgift. Snacka om byråkratisk agumentation.
Datorer och mobiltelefoner ska dock inte automatiskt behöva avgiftsbeläggas, även om man kan se valda TV-program över internet på dem. Utredaren skriver (sid 90):
Apparatkonvergens betyder att samma apparat kan användas för en rad tjänster. En mobiltelefon är inte längre bara en bärbar telefon utan i många fall en trådlös persondator. En persondator kan användas som en dvd-spelare för att titta på film med. Mot denna bakgrund är det inte längre relevant att tala om vad en viss apparat är avsedd för att göra. Det viktiga är vad apparaten kan göra. Jag föreslår därför att en TV-mottagare definieras som en sådan teknisk utrustning som kan ta emot utsändning eller vidaresändning av TV-program.
De datorer och mobiltelefoner som inte fungerar som TV och inte tar emot hela det “schemalagda programutbudet” blir inte avgiftsbelagda.
Men de här förslagen är dåliga. Varför ta ut en särskild avgift för just de statliga tjänsterna SVT, SR och UR? Varför inte öronmärka alla andra poster i statsbudgeten i särskilda avgifter? TV-licensen, eller vad man än kallar den, är en skatt och det är onödigt att gå vägen över en särskild avgift. Det är ett fikonlöv för att kunna påstå att SVT, SR och UR är opartiska. Public service kan lika gärna vara en del av kulturbudgeten.
(Andra intressanta bloggar om politik, media, mediepolitik, TV-licens, public service, SVT, SR)