Frågan om den amerikansk ekonomiska utvecklingen är het. Vänstermedierna tar varje liten negativ nyhet som intäkt för att skrika: nu kommer lågkonjunktur och arbetslöshet! En av dem som inte låter sig gå i den enkla fällan är Fareed Zakaria i Newsweek, How to Get Back to Growth.
Han citerar bedömare som sägar att ekonomin tagit en del smällar, men också visat sin styrka att ta sig ur dem. Exepelvis ökar USA:s export i snabb takt.
Men han pekar på att långsiktiga åtgärder behöver vidtas:
Under 1980-talet tacklade USA många av den tidens ekonomiska problem genom samarbete över partigränserna. Den federala staten genomförde en massiv skattereform på förslag av president Reagan, och som lotsades genom kongressen av demokraten Dan Rostenkowski. Man strukturerade om socialförsäkringarna, genomförde immigrantreform och ingick en rad frihandelsavtal — allt med stöd från båda partierna. Dessa beslut formade samhällsutvecklingen i två årtionden.
Kontrasten med dagens Washington är skarp. Nu argumenterar man om allt, men löser inget. Ett handlingskraftigt land har fått ett handlingsförlamat politiskt system.
Ett skäl till att Reagan lyckades — och hans skattesystem importerades ju också till Sverige i den stora skattereformen 1990 — var att han hade klara värderingar som han fått stöd av folket att genomföra. Hans mandat var så starkt att också delar av oppositionen såg en moralisk skyldighet att medverka.
I trianguleringens tidevarv, där alla lägger sig nära varandra så att de sakliga skillnaderna blir små men de personliga motsättningarna i skitfrågor gigantiska, är möjligheterna för respektfullt samarbete i landets intresse omöjligt.
Fareed Zakaria vill se uppslutning bakom genomgripande reformer i socialförsäkringssystemen som är på väg mot sammanbrott i takt med att antalet pensionärer växer, han vill se nytt engagemang för frihandel och att skattesystemet förenklas. En ny reformagenda i Reagans anda. Men för att det ska vara möjligt tror jag att de politiska alternativen — paradoxalt nog — måste bli ideologskt tydligare och mer profilerade.
Först då kan folket i en demokrati peka ut en tydlig ideologisk vinnare, som också förlorarna måste respektera. Om så inte sker sitter demokratin fast i smågnabb om skitsaker och kommer ingenstans.
(Andra intressanta bloggar om politik, skatter, ekonomi, USA, entreprenörskap, frihandel, bidragskultur, tillväxt)