Churchill mot Gandhi – vem hade rätt?

Det har skrivits otaliga böcker och gjorts många dokumentärer och filmer om Winston Churchill. Detsamma gäller Mahatma Gandhi. Men i en ny bok av historikern Arthur Herman ställs dessa två för 1900-talet så centrala gestalter mot varandra: Gandhi and Churchill: The Epic Rivalry That Destroyed an Empire and Forged Our Age. Boken recenseras i Commentary magazine, Imperial Bedfellows av Mark Falcoff.
Det har gått 60 år sedan Europas avkolonialisering i Afrika och Asien inleddes. Under denna tid har antiimperialismen varit självklar i debatten. Men något har hänt. Falcoff skriver:

Men det faktum att så många stater i Afrika och södra Asien har misslyckats kan inte ignoreras hur länge som helst. Historiker och samhällsskildrare som Elie Kedourie, VS Naipaul och hans bror Shiva Naipaul, alla tre medborgare i tidigare kolonier, var bland de första att öppet säga det många insatta personer tänkt: Europas tillbakadragande från den tidigare koloniserade världen har inneburit katastrof, särskilt för de tidigare koloniserade folken.

Churchill var imperialist och såg Gandhi som en fanatisk halvnaken fakir. Churchill varnade för kaos och sammanbrott om Gandhi fick sin vilja igenom. Sedan britterna drog sig tillbaka 1947, har Indien betraktats som en av få lyckade avvecklingar av kolonialt styre.
Tack vare att Gandhi (son i en förmögen indisk handelsfamilj och utbildad advokat i England) var den förste ledaren i ett u-land som begrep hur de nya massmedierna i väst fungerade, är det hans skildring av händelseutvecklingen som dominerar. Medan Churchill anses ha haft fel.
Men som Falcoff påpekar: dåtidens Indien bestod också av Pakistan och Bangladesh. Och den musimska utbrytningen från det hinduiska Indien blev en fruktansvärd blodig historia. Krig och massakrer blossar fortfarande upp med ojämna mellanrum. Antalet dödade i konflikterna räknas i miljoner.
Det är blod som Gandhi har på sina händer. Arthur Herman skriver i sin bok:

Genom sin orealistiska idé [ingen pakistansk utbrytning] underminerade Gandhi den sista chansen till en fredlig uppgörelse om Indiens självständighet. Hans 15 år långa civila olydnad mot lagstiftningen, även om det skedde med icke-våldsmetoder, skapade en atmosfär av förakt mot samhällsordningen … Genom att uppmuntra andra hjälpte Gandhi till att sprida en farlig uppfattning om att alla gatuprotester var legitima.

Falcoff lägger till: ”Gandhi fann aldrig någon lösning på det höga pris som det indiska samhället fick betala för urträdet från brittiskt styre.” Han hungerstrejkade ju för att skapa enighet i landet, och tillfälligt lyckades han minska massakrerna i gränsområdena. Men när han mördats utbröt blodbad som får de gångna årens strider i Irak att framstå som marginella.
Alltså: Churchill hade rätt i sina varningar. Imperiet hade sina poänger.
Jag menar inte att avkoloniseringen var fel. Människor överallt har rätt att välja sina egna ledare. Men det ständiga skuldbeläggandet av européer, och att de bara var ondskefulla svin, är en falsk historieskrivning. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , ,)