Alla dessa välfärdspartier

Det finns ingen uppdelning i regering och opposition i Sverige idag. Alla är överens. Sverige är bra som det är — bara lite, lite justeringar i marginalen behövs. Därför uppstår inga dynamiska samhällsdebatter i vårt land. Nya Wermlands-Tidningen skriver i ledaren Det nya välfärdspartiet? om moderaternas fortsatta förnyelse:

Reinfeldt har gjort sig känd för att resa runt i det offentliga Sverige och besöka äldreboenden, daghem och arbetsförmedlingar för att lyssna. Nu skall det konceptet kopieras och fler moderata företrädare upprepa proceduren. Det låter ju sympatiskt men av våra politiker förväntas mer än att de skall lyssna. De skall föra en politik, sätta ned foten, ha en åsikt och sedan genomföra sina förslag.

Men det är något dagens politiker vill undvika. De vill inte framstå som kraftfulla beslutsfattare, för det betyer att man ändrar på någonting. Och att förändra är något som skrämmer väljarna. Förändring är lika med hot i dagens Sverige. Allt ska förbli vid det gamla.
Jag tror Fredrik Reinfeldts strategi inför valet 2010 är att han vill framstå som en mer äkta socialdemokratisk statsminister än Mona Sahlin. Han vill ta över mitten-vänstern. Och med Lars Ohlys hjälp putta ut Mona från denna position till en mer radikal.
Maktstrategiskt är det naturligtvis smart. Men när alla partier betraktar sig som center-vänster blir samhällsdebatten minst sagt torftig. Och på sikt är det en katastrof för frihetliga och individualistiska idéer. Om det uppfattas som ”höger” att försvara rådande sönderreglerade arbetsrätt, då blir det ju mitten att hävda ökade regleringar och mer statsstyrning över företagen. Och vänstern måste då hitta nya profilfrågor, som att socialisera företagen.
Hela skalan förskjuts åt vänster, och frihetliga idéer kommer att uppfattas som extremism.
Jag har börjat undra om en borgerliga valseger 2010 på dessa premisser verkligen är värt sitt pris, dvs en värderingsförskjutning åt vänster av hela den svenska politiska skalan i kanske ett eller två årtionden framöver.
När nya moderaterna lanserades tog denna blogg taktiken i försvar. De borgerliga gjorde rätt i att inte ta strid på alla fronter samtidigt inför valet 2006. Det hade ju inte gått så bra 2002. Men nu verkar det inte längre som om moderaterna vill ta några strider alls med socialdemokraterna. Man köper rubbet.
Och då är ju nya moderaterna inte längre en effektiv politisk strategi för att vinna stöd för frihetliga idéer på sikt, utan en kapitulation för gammalt statskramande.
Moderaterna måste tala om vad de vill på sikt. Är liberaliseringar av arbetsrätten inte längre ett mål, ens på sikt? Ingår inte frihet på det offentligas bekostnad längre en del av moderata samlingspartiets tänkande?
Det är långt kvar till nästa val, men de här frågorna måste få sitt svar. Det vore tragiskt om svenska folket bara kommer att ha två socialdemokratiska alternativ att välja på 2010. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )