En mindre attraktiv sida av amerikansk politik är alla hatböcker som publiceras om olika politiker. Sedan 1700-talet har de riktigt grisiga personangreppen kommit i vågor. Den senaste började när president Bill Clinton ljugit om sin sexuella affär med praktikanten Monica Lewinsky 1996 och hamnade inför riksrätt. Och den fortsatte med ännu fler karaktärsmord på president George W Bush, bl a av Michael Moore. Även Hillary Clinton och Rudy Giuliani har fått sin del av denna sorts bok- och filmskörd.
Nu är det John McCains tur. Han har varit så allmänt populär i amerikanska samhällslivet att det förut inte funnits någon marknad för hatböcker om honom. Men nu när han blivit republikansk presidentkandidat har vänstern alla skäl att försöka slita ner honom från piedestalen.
I New York Review of Books recenserar vänsterskribenten Michael Tomasky tre sådana böcker: 1) Free Ride: John McCain and the Media, 2) The Real McCain och 3) McCain: The Myth of a Maverick. Under rubriken Who Is John McCain? försöker skribenten ta heder och ära av nationalhjälten.
Det går inte så bra.
Att beskylla McCain för opportunism därför att han var torterad krigsfånge i Vietnam medan vänsterjournalisterna rökte hasch och älskade fritt under hippieeran, och därför givit hela journalistkåren så dåligt samvete att de inte granskat McCain ordentligt, är ju rent löjeväckande. Skribenten är frustrerad över att McCain blivit känd och respekterad som krigsfånge och inte som en traditionell krigshjälte som av vänstern kan beskyllas för att ha begått övergrepp mot civila. Det gör det så svårt att komma åt McCain.
Den allvarligaste anklagelsen de här böckerna kan leverera är att “den McCain vi nu ser offentligt gör vad som helt för att vinn”. Vilken grov anklagelse! Vilken politiker på den här nivån stämmer den inte in på? Barack Obama?
Böckerna riktar också den obligatoriska kritiken mot McCain att han som senator röstat inkonsekvent. Man påpekar att han inte längre driver på om kampanjfinansieringsreformer. Men sedan han drivit igenom ett viktigt lagstiftningspaket (vilket Obama aldrig lyckats med), behöver det ju inte betyda att han måste fortsätta i tangentens riktning. Att införa vissa regler kring valkampanjer, betyder ju inte att man måste vara för alla andras tilläggsförslag och ytterligare regleringar. Den motsägelsefullhet och det “flipp-floppande” som bökerna försöker måla upp håller inte.
Att, som skribenten gör, beskylla McCain för att vara för skattesänkningar och “långt värre besparingar i offentliga utgifter” än George W Bush stått för, än nog knappast information som skrämmer amerikanska folket. Tvärtom, det gör honom populärare.
Likså när böckerna försöker utmåla McCains temperament som ett säkerhetshot — och som bevis ange följande citat av McCain: “folk borde förstå att jag kommer att bli Hamas värsta mardröm” — slår man slint så gnistorna flyger. McCain är inte ute efter att vinna vänsteraktivisternas röster på eftergiftspolitik. Och de osäkra väljarna i mitten har nog inte så mycket emot att en presidentkandidat är rak och tydlig om terrororganisationer.
Om det här är det värsta personangrepp vänstern har att komma med, då har John McCain inte mycket att frukta… (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, McCain, Obama)