Efter Kebenekaisegruppens seminarium (se här) tog jag med Stefan Fölster upp en aspekt på jämlikhet och frihet som inte berördes i föredragen: Sverige är inte längre så enhetligt som landet var när skatterna höjdes till världens högsta. Vi har betydligt fler livsstilar nu än på 1960-talet. Människor tänker också mer fritt och gör väldigt olika prioriteringar om vad som är viktigt i livet. Här fanns förr en oerhörd likriktning.
Vad blir konsekvensen när människor gör olika prioriteringar? Jo, staten och politiken kan inte längre genom kollektiva beslut avgöra folkets prioriteringar. Vilket beslut staten än tar så gynnar det EN grupp, ETT synsätt, medan det missgynnar alla andra. Det är inte rättvist och jämlikt. Självklart finns fortfarande gemensamma värderingar och de ska värnas, men dessa kärnuppgifter, som en stark rättsstat mm, utgör en minimal andel av statsbudgeten. Det är konsumtion vi här talar om.
Om staten, så som fallet är nu, gör prioriteringar som många inte delar, undergrävs betalningsviljan. Och i Svenska Dagbladet visar Per Gudmunson idag men all önskvärd tydlighet hur denna pluralism och mångfald, som är tecken på livskraft, måste söka sig ur den tvångströja som högskattestaten utgör, Somliga saker talar man inte om:
Men i Bon sägs ändå en hel del om hur attityderna egentligen är till det system som gör att det är så svårt att skrapa ihop till en hyfsad slant på kontot. Rapparen Ken Ring, till exempel, har helt klivit ur systemet, och därmed lyckats både skaffa radhus, bil och försörja familjen. ”Man kan säga att jag har jobbat svart hela livet. Och mina barn mår ju bra liksom. Visst, jag tycker om den sociala strukturen och det är viktigt att betala skatt för jag vet att det genererar pengar till massa folk som inte har, och sjukvård och hit och dit och alltihopa. Men. Samtidigt kan jag känna . . . Man är väl lite egotrippad där, och tycker att de pengar jag har tjänat in vill jag ha. Kontant alltihopa. Jag vill inte betala nån skatt.”
Filmaren och journalisten Tarik Saleh, normalt ansedd som tillhörande en diffus vänster, ger sin syn på incitamentsstrukturer och utanförskapets mekanismer. ”Jag är uppvuxen med bidrag. Vi hade soc, i princip fram tills jag flyttade hem till min pappa när jag var 16. Och jag tror att det föder två saker, som jag ser det, som jag kan både tycka om, men också hata.” Varpå Saleh nämner insikten att den framgång han vill ha bara kan komma ur honom själv, men också att ”så fort jag har pengar så ser jag ingen anledning att gå ur sängen”.
Jag tycker ju att den stora framtidsuppgiften för Alliansen att göra sig till tolks för denna nya, moderna, pluralistiska samhällsutveckling genom att öka individernas ekonomiska frihet — och detta i syfte att uppnå ett jämlikare och rättvisare samhälle. (Andra intressanta bloggar om politik, bidrag, bidragskultur, arbetsmoral, skatt, ekonomi, jämlikhet)