Som den political junkie jag är har jag räknat om fördelningen av demokratiska partiets delegater efter principen winner-take-all i delstaternas primärval. Det är den princip som i huvudsak gäller inom republikanska partiet och som tidigare gällt inom demokratiska partiet. Principen tillämpas också i höstens presidentval (då kandidaten som får flest röster i en delstat vinner alla delstatens elektorer som formellt utser president).
Då hade Hillary Clinton haft en ointaglig ledning på 2.019 delegater över 1.887 för Barack Obama. Och räknar man med Florida och Michigan, vars 210 respektive 156 delegater diskvalificerats av partiet, skulle hennes övertag varit hela 342 delegater i dag.
Förklaringen är att Clinton vunnit de stora delstaterna — Kaliforniens 441, Texas 228, Pennsylvanias 188 — medan den största delstaten Obama vunnit (bortsett från sin hemstat Illinois) är Nordkarolina med 134 delegater.
Eftersom demokraterna, som det vänsterparti man är, övergått till proportionell fördelning av delegater i delstaterna har Obama kunnat tillgodoräkna sig många delegater i delstater han förlorat. Dessutom är de små delstater där han vunnit till viss del överrepresenterade.
Den ”millimeterrättvisa” som proportionella val sägs ge, är en myt — de kan också falla ut lite hur som helst. Demokratiska partiet schackrande med valsystemet har kostat segern för den första kvinnan som haft chans att bli president.
Snacka om ödets nyckfullhet.
Källor: RCP och NYT. (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, McCain, Obama, Clinton)