Frågorna till svenska FN-konferensen om Irak

Inför FN-konferensen International Compact for Iraq, som hålls i Stockholm 29 maj och där bland andra  USA:s utrikesminister Condoleezza Rice kommer att medverka, har det nya magasinet Filter gjort reportage med en av de irakier som hade en central roll i Bagdad direkt efter Saddams fall, men som nu bor i Linköping.
Ivar Ekman har träffat Firas Hassan. Under hans uppväxt i Irak hade han och hans familj inga kontakter inom Saddam-regimen. Han fick säkerhetstjänstens ögon på sig när han som student kritiserat regimen. Därför fick han inga jobb och levde i armod fram till den amerikanska invasionen 2003. Firas Hassan berättar hur Saddam ökade trycket genom religiösa påbud och ökad vikt vid stamtillhörighet:

[På 1990-talet började] fler och fler kvinnor att bära slöja på gatan, och snart kände även de äldsta av Firas tre systrar tvånget att göra det. Även halvt bortglömda etniska och sekteristiska uppdelningar blev tydligare. Saddam hade alltid värnat sina stamfränder från det stamdominerade, sunnitiska, västra Irak, där han själv var född. På 90-talet blev en koppling till den här delen av Irak närmast en förutsättning för att nå framgång.

Levnadsvillkoren försämrades också stadigt. Därför tillhörde han de många som i Saddams fall såg ett nytt hopp för Irak. Firas Hassan fick jobb på amerikanska ambassaden. Men efter den snabba och framgångsrika invasionen startade snart interna strider som USA under de första åren inte klarade av att hantera. Men sedan förra året har läget förbättrats, även om många frågetecken återstår:

Sedan general David Petraeus tog över befälet för de amerikanska styrkorna i februari 2007 har våldet trots allt fallit kraftigt, på ett sätt som få bedömare trodde var möjligt – från över 3 500 dödade civila per månad i november 2006, när Firas lämnade Irak, till strax över 500 i februari i år. Men fortfarande saknas en politisk lösning på motsättningarna i Irak. Firas skulle vilja fråga Rice vad hon egentligen vill.
– Vill USA ha ett stabilt Irak på lång sikt, eller bara säkerhet i ett par månader så att de kan ha sitt val och sedan börja dra sig ur?
Amerikanerna är »förvirrande«, säger Firas. Man vet aldrig riktigt vad de vill.
– Ena sekunden verkar de ha en förutbestämd, dold agenda, som att skydda Israel till varje pris. Nästa verkar de bara klantiga. Jag tror att de verkligen vill ha en bra, långsiktig lösning på Iraks problem, men det är svårt att säga vad som är viktigast för dem: Irak, deras egen inrikespolitik, eller något annat utrikespolitiskt hänsynstagande . . .
– Jag tror fortfarande att det kan bli annorlunda med rätt människor. Jag kan aldrig helt förlora tron på ett nytt Irak eller irakierna.

Jag tycker det blir väldigt fel när man gör USA ansvarig för allt. Det är ett sätt att smita undan — såväl irakier som FN och Europa. Av reportaget framgår att Firas Hassan under inga omständigheter vill ha tillbaka Saddam-regimen. Därmed borde frågan om invasionen 2003 av Irak vara överspelad: invasionen går inte att ta tillbaka och irakiska folket vill inte ha Saddam-regimen tillbaka.
Och när vi blickar framåt är det ju inte amerikanerna som är mest ”förvirrade”. USA har en uttalad ambition: ett fritt, fredligt och demokratiskt Irak. Vad Europa vill är däremot höjt i dunkel. Om någon är ”förvirrad” så är det EU och FN. De hattar hit och dit, och de vet inte vad de ska tycka. De ändrar ståndpunkt från dag till dag och har inga som helst uttalade ambitioner.
Därför är det riktigt att Sverige håller Irakkonferensen i nästa vecka. Kanske kan EU och FN bli lite mindre snurriga och bidra med den ”mjuka makt” som man säger sig vara så mycket bättre på än vad USA är.
Se mer: svenska regeringens och FN:s pressmeddelande i Sweden to host international UN conference on Iraq och officiell site i The International Compact with Iraq. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )