Fattigdomens bot är globalisering

Vilken är den största mänskliga utmaningen i vår tid, frågar Robert Samuelson i sin Washington Post-kolumn, Rx for Global Poverty. Nej, det är inte global uppvärmning. Klimatförändringar har människan anpassat sig till förr. Den största utmaningen är fattigdomen:

Lösningen på fattigdom är att bli rik. Det handlar om ekonomisk tillväxt. Vi vet detta. Mysteriet är varför alla samhällen inte har tagit till sig dessa uppenbara villkor. Nyligen behandlades frågan av ”Commission on Growth and Development”, som inkluderar två Nobelpristagare i ekonomi.

Kommissionen finner att de länder som nått utveckling har följande gemensamt:
1) Öppenhet för global handel och villighet att attrahera utländska investeringar, 2) Hög andel sparande och investeringar, åtminstone 25 procent av nationalinkomsten, 3) Villighet att ”låta marknaden allokera resurserna”, alltså att staten inte reglerar och tar över, 4) Ekonomisk stabilitet där regeringar håller statsbudget och inflation under kontroll, 5) Politisk stabilitet i form av regeringar som ser tillväxt som väsentligt, dock inte nödvändigtvis demokratiska.
Såväl Indonesien som Sydkorea fick god fart på ekonomin då de var diktaturer, men har senare blivit demokratiska. Kina har inte nått lika långt.
Frågan som kommissionen inte svarar på, skriver Samuelson, är varför så många nationer inte tagit till sig av dessa så uppenbara råd för tillväxt och ökat välstånd. Han skriver:

En förklaring är politik; vissa regimer är mer intresserade att bevara sin makt och previlegier än i att åstadkomma tillväxt. Men det övergripande svaret är, tror jag, kulturellt … Traditionella värderingar, sociala system och religiösa regler är ofta fientliga till risktagande, accumulering av rikedomar och ekonomisk tillväxt. I sin bok ”The Central Liberal Truth” skriver Lawrence Harrison att politik kan ändras, men det är inte enkelt.
Globalisering har moraliska liksom ekonomiska och politiska dimensioner. USA och andra rika nationer upplever en anti-globaliseringsvåg. Amerikaner och andra tenderar att försvara sig själva från ekonomisk konkurrens, men anklagelserna mot globalisering är grovt överdrivna … Genom att göra globalisering till syndabock för ekonomiska brister underminerar vänstern (”progressives”) den mest kraftfulla kraften i kampen mot global fattigdom.

Detta är en uppmaning till demokratiska partiet i USA att ifrågasätta de allt hårdare utfall i protektionistiska termer som präglat deras valrörelse hittills. Om demokraterna vinner Vita huset kan världsekonomin hamna i ett globalt handelskrig med ständigt höjda tullar. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )