Familjen Corleone och världspolitikens paradigmskifte

En synnerligen underhållande artikel har publicerats i National Intrest av forskarna John Hulsman, vid German Council on Foreign Relations, och Wess Mitchell vid Center for European Policy Analysis: Pax Corleone.
De jämför attacken mot USA 11 september 2001 med en av filmhistoriens mest kända scener: den när Don Corleone (spelad av Marlon Brando) blir skjuten när han köpt några apelsiner i Francis Ford Coppolas ”Gudfadern”.
Familjens ordnade och trygga tillvaro har omkullkastats av nye, orädde aktören Virgil ”The Turk” Sollozzo som inte följer de gamla spelreglerna. Hur ska man agera? Den gamles rådgivare, consigliere, Tom Hagen är insatt i alla uppgörelser mellan olika maktcentra och vill förhandla. Han står för vänsterns tilltro till institutioner och diplomati. Den gamles älste son Sonny vill attackera och upprätta de regler och normer som familjen Corleone etablerat i maffiavärlden. Han står för den neokonservativa perspektivet.
Författarna menar att både vänstern och den neokonservativa ansatsen har fel, eftersom de hänvisar till eller eftersträvar att upprätta de gamla spelreglerna som dock är överspelade. Corleone har inte längre den maktdominans som krävs för att förhandla ur en styrkeposition, något Tom Hagen inte har insett. Sonny vill slåss för systerns heder, men förstår inte att han medvetet provoceras till en attack som dödar honom. Artikelförfattarna jämför detta med demokratisträvan i Irak som resulterat i motgångar.
Den som genomskådar och förstår vad som hänt är den yngre sonen Michael. Maktbalansen är rubbad. Corleone kan inte ens räkna med stöd från de institutioner man förut hade kontroll över, i filmen en korrumperad poliskommissarie, som i verkligheten svarar mot FN. Michael förstår att familjen är försvagad och utmanad av nya krafter som inte spelar enligt de gamla, etablerade reglerna. Han använder diplomati när det kan gynna familjen, men tvekar inte att använda våld — dock bara i situationer när det sker i syfte att uppnå det övergripande målet att rädda familjens överlevnad och inflytande på sikt.
Michael Corleone är den sanne realpolitikern, enligt artikelförfattarna. Han handlar kyligt och enbart utifrån det egna intresset.
Jag tycker de har rätt i att den internationella debatten mellan antikrigsvänstern och neokonservativa fastnat i den gamla världens villkor. Men det beror ju inte på de neokonservativa utan på att antikrigsvänstern inte inser att den globala maktbalansen skiftar till förmån för antidemokratiska krafter.
Dessutom är det ju Michael som skjuter skallen av poliskommissarien (dvs FN), och det har väl aldrig tillhört realpolitiken att ta till så revolutionära handlingar gentemot internationella institutioner. Det är väl snarast en neokonservativ handling.
Jag har, ärligt talat, aldrig hört de som förespråkar realpolitik i internationella affärer tala för annat än ”stabilitet”. Jag har aldrig sett någon realpolitisk agenda för förändring i demokratisk/idealistisk mening, inte ens när det i allra högsta grad ligger i det egna intresset. Jag tycker realpolitik och antikrigsvänster förenas i Tom Hagens karaktär — man vill bara prata, prata och prata medan man förlorar inflytande i allt snabbare takt.
Men visst måste den neokonservativa ansatsen — den idealistiska strävan efter frihet i världen — förenas med större grad av kyla än vi såg direkt efter 11 september 2001. Det är just vad det amerikanska presidentvalet handlar om: ska man välja en Michael Corleone som ser den nya världens utmaningar eller en Tom Hagen som tror att man kan förhandla enligt de ordnade strukturer som gällde under kalla kriget. (Andra intressanta bloggar om , , , , , )