I Göteborgs-Posten skriver Fredrik Tenfält om folkpartiets kommunala riksmöte i helgen, Fp vill vara bäst i klassen:
Det fanns en tid när folkpartiet anklagades för otydlighet och överdrivet intresse för mindre nischfrågor i politiken. Den tiden är sedan länge borta. Och för folkpartiet i dag gäller att man vill vara ”bäst i klassen” och profilera sig som allra tydligast på områden där andra partier valt att ligga lägre. Folkpartiet skall vara mest för EU, mest Nato-vänligt med krav på medlemskap och mest för kärnkraft.
Det är uppfriskande med partier som vågar inta tydliga ståndpunkter i kontroversiella frågor och därmed driva på debatten. Men det är inte komplikationsfritt. Med alltför reservationslös argumentation på ”hårda områden” som de ovannämnda riskerar folkpartiet att uppfattas som teknokratiskt. I ett liberalt parti är det viktigt att det också finns utrymme för reflektion, eftertanke och nyanser.
Jag instämmer. Det är utmärkt att folkpartiet vågar vara kontroversiella, men ju mer kontroversiell man är desto tyngre argumentation behöver man för att bli trovärdig. Och folkpartiet saknar ofta en djupare värdediskussion kring sina utspel. Istället för att utveckla värderingar visar man upp en tvärsäkerhet som inte är vacker.
Det är som att partiet jagar notiser i tidningarna för varje pressemeddelande man skriver, snarare än att bli ledande opinionsbildare i ett frågekomplex som vidgar och breddar diskussionen. Idéer är bra, men det som flyttar politiken är värderingar. (Andra intressanta bloggar om politik, folkpartiet, Björklund, alliansen, regeringen)