Jag vet inte riktigt hur man ska bedöma fenomenet i svensk politik, att socialdemokrater genast blir mer förnuftiga och resonerande när de hoppat av den partipolitiska karriärstegen. Vad säger det om partiet? Nåväl, den förre SSU-basen Niklas Nordström tar upp pensionsreformen och skriver i sin GP-krönika, Det politikerna glömde säga:
Här finns en läxa att lära för kommande reformer – öppenhet och tydlighet så att vi som medborgare kan förmå planera långsiktigt och inte luras tro att det inte blir en förändring . . . För att finansiera välfärden krävs växande företag som har råd att anställa. På det sättet får vi en ekonomi som kan klara att dra runt en välfärd med de krav vi ställer på kvalitet och tillgänglighet.
Att en socialdemkrat säger att företag måste “ha råd att anställa” är en indikation på att man förstått vad arbetsmarknaden handlar om: arbete är inte en rättighet, utan en efterfrågad arbetsinsats som genererar tillväxt. Vi behöver återskapa insikten om grundläggande mekanismer, en insikt som många förlorat genom den socialistiska propagandan som utmålar löneinkomst och anställning som något man delar ut likt godis. Och att företagare som inte delar ut godis är elaka.
Alltför många lever i villfarelsen att ekonomin uppstår i bankomaten, det är bara att hämta ut hundralapparna att användas för konsumtion. Om hundralapparna är beskattad lön eller skattefinansierade bidrag tycks inte spela roll. Pengarna finns ju i maskinen. Det är bara att plocka ut dom!
Det skulle nog göra också Thomas Östros uppgift mer hanterbar om socialdemokratin slutade se bidragsberoende som likvärdigt med lönearbete. Att gömma undan arbetslöshet genom att låta hundratusentals gå hos AMS-bidrag är ingen framkomlig väg. Tänk om socialdemokratin kunde erkänna det. Då skulle den politiska debatten bli mycket mer intressant. (Andra intressanta bloggar om politik, bidrag, SAP, bidragskultur, arbetsmoral, skatt, ekonomi, alliansen)