Olof Palme till vänster om italienska kommunister

Aprilnumret av magasinet Axess har 1968-rörelsen som tema, till det återkommer jag. Men där finns också en intressant recension av en ny bok om Olof Palme på italienska (ej online). Harald Hamrin har läst vänsterförfattaren Aldo Garzias ”Olof Palme – vita e assassinio di un socialista europeo”.
Här framkommer nya uppgifter om hur Palme hade nära kontakter med kommunistpartiet PCI, som var ett av de största i Västeuropa. Dess ledare Enrico Berlinguer ville bryta med sovjetkommunismen och skapa en europeisk variant. I denna strävan hade han och hans närmaste många kontakter med Olof Palme.
Palme ställer tre villkor för samarbete, som mindre handlar om sakfrågor och mer om retoriska och organisatoriska aspekter:

PCI måste en gång för alla och radikalt bryta med den ”proletära internationalismen”, som gav Sovjetunionen en ledarroll bland Europas och världens kommunistpartier. PCI måste ta avstånd från teorin om ”proletariatets diktatur” och fullt ut acceptera valurnan som demokratiskt styrinstrument. Och PCI måste ge upp föreställningen om ”demokratisk centralism”, som i praktiken innebar att partiledningenbestämde och partimedlemmarna fick foga sig.

När det gällde praktisk politik tillsatte PCI en arbetsgrupp som skulle föreslå en italiensk motsvarighet till löntagarfonderna:

Men när man insåg att löntagarfonderna i praktiken, ”om än på ett maskerat sätt”, riskerade att leda till ”ett förstatligande av ekonomin drog han [Berlinguer] sig inte för att ändra kurs”, skriver Garzia, det vill säga skrinlade hela idén.

Olof Palmes löntagarfonder var för mycket socialism enligt italienska kommunistpartiet.
Axess recensent har rätt i att Palme är ”märkligt frånvarande” i svensk debatt. Ju mer vi skulle känna till om Olof Palmes hållning, desto mindre skulle socialdemokraterna framstå som ett snällt mittenparti. Den image som Per Albin skapade och som var någorlunda förenlig med den politik han förde. Sverige hade till exempel lägre skattetryck än USA.
Hur långt till vänster socialdemokratin hamnat sedan Palme är en intressant fråga. Finns det något område där dagens socialdemokrater inte vill inskränka medborgarnas självbestämmande för att utöka det statliga förmynderiet? (Andra intressanta bloggar om , , , )