I sin New York Times-kolumn analyserar Bill Kristol med underbar skärpa hyckleriet i den senaste grodan från Barack Obama, The Mask Slips. Som bloggen rapporterat har Obama — inför storstadsbor i San Francisco — talat föraktfullt om småstadsamerikaner, om hur deras bitterhet gör att de ”klänger sig fast” vid vapen och religion.
Bill Kristol visar på punkt efter punkt hur dessa ord strider mot Obamas kampanjtema om hopp och gemenskap. Och Kristol summerar:
Vad betyder det här för Obamas presidentförhoppningar? Han föraktar småstads-Amerika [vilket] han normalt är duktig på att dölja. Men i San Francisco föll masken av. Och det blir inte enkelt att vinna röster hos en befolkning man ser ner på.
I center-vänstermagasinet Slate är Mickey Kaus om möjligt ännu hårdare mot Obama i sin analys, The four sins of ”cling”. Han frågar, ”vad håller Obama på med?” Och svarar att Obama gör sig och storstadspubliken han talade inför i San Francisco till överlägsna de småstadsbor som ”klänger sig fasts vid” vapen och religion.
Överlägsenhet av denna sort — att inte erkänna att de andra framför ärliga och beaktansvärda argument — är ett brott mot social jämlikhet, vilket för amerikaner är en betydligt viktigare värdering än ekonomisk jämlikhet.
Hårda, mycket hårda ord. Men analysen är riktig.
Läsare frågar varför jag blivit så negativ till Obama, för det var jag ju inte när han började uppmärksammas här i bloggen 2004. Då var han fräsch och ny. Men de senaste fyra åren har han hållit exakt samma tal, utan att utvecklas och utan att i handling förverkliga budskapet. När John McCain tog enorma risker genom att över partigränsen göra upp med demokratiska senatorer om en immigrantreform, höll sig en feg och undanglidande Barack Obama borta. De analyser som recensenter har gjort av Obamas böcker fick mig att förstå att han inte är mogen ansvarsfulla uppgifter. Och därför blev jag inte förvånad när det avslöjades att Obama bland sina rådgivare har pastorer som spyr ut sitt rashat.
Sedan valrörelsen började på allvar i höstas har jag ansett att tre kandidater har kompetens och karaktär att flytta in i Vita huset: Rudy Giulliani, John McCain och Hillary Clinton. De andra, inklusive Obama, är för lättviktiga.
Man kan säga mycket om Hillary Clinton — kall, beräknande, cynisk, makthungrig och på gränsen till korrupt. Men hon har ”guts”, hon kan rida ut stormar utan att tappa balansen. Och hon ger aldrig, aldrig upp. Hennes hyckleri är inte mindre än Obamas, men hon är så mycket sämre på att framförda det att hon inte lurar någon. Hon har dåligt pokerfejs. Det gör att hennes överdrifter/lögner blir mänskliga. Och inte farliga på det sättet som lögner framförda av en skicklig manipulatör blir.
Clinton har också visat att hon förstår Amerikas roll i världen.
Men John McCain kommer naturligtvis hästlängder före henne, om någon frågar mig. (Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, McCain, Obama, Clinton)