Säkerhetspolitiske experten Robert Kagan, verksam vid Carnegie Endowment for International Peace i Bryssel, skriver ännu en intressant bakgrundsanalys om utvecklingen i världen. Denna gång i center-vänstertidskriften New Republic: The End of the End of History. (Bloggen lyfte fram en annan artikel av honom för någon vecka sedan: här)
I svensk debatt målas sällan, eller aldrig, de breda penseldragen. Det gör däremot Robert Kagan, som fångar utvecklingen efter det kalla krigets slut och den stora optimism som då spred sig när man trodde att Ryssland skulle bli en del av den demokratiska världen. Efter Ryssland skulle, enligt någon sorts automatik Kina, Afrika och Mellanöstern följa. Sedan kom bakslagen. Så var står vi nu? Kagan skriver:
Den stora villfarelsen i vår tid har varit tilltron till att en liberal internationell världsordning enbart vilar på idéernas triumf, eller utgör ett självklart inslag i mänsklig utvecking. Det är en otroligt lockande tanke, djupt rotad i upplysningen som vi alla i väst är produkter av . . .
Många är benägna att tro att det fredliga slutet på kalla kriget berodde på att det goda segrade och att den internationella ordning som nu existerar inget annat är än nästa steget framåt i mänsklighetens utveckling från kamp och agitation till en fredfull och välståndsskapande samexistens . . . Detta har varit upplysningens dröm sedan 1700-talet då Kant föreställde sig en ”evig fred” mellan liberala stater byggd på den naturliga strävan hos alla folk efter fred och materiallt välstånd . . .
Kagan ifrågasätter om det finns någon automatik i utvecklingen mot en friare värld, en tes tydligast uttryckt i Francis Fukuyamas bok ”End of History”. Kagan menar att det inte finns några bevis för att en sådan evolutionär process existerar. Han skriver:
Vad vi vet är att det globala skiftet mot fler liberala demokratier sammanföll med det historiska skiftet i maktbalansen till förmån för de nationer och folk som värnade liberala och demokratiska ideal, ett skifte som började med triumfen för demokratier över fascismen i andra världskriget och som följdes av en andra triumf för demokratierna över kommunismen i kalla kriget.
Den liberala internationella ordningen som växte fram efter dessa två segrar svarade mot den nya överväldigande globala favören för liberala krafter. Denna ordning försvagas nu genom att de stora auktoritära staternas makt växter tillsammans med den reaktionära islamistiska radikalismen. Och den liberala ordningen hotas att ytterligare försvagas under kommande årtionden.
Världens demokratier behöver tänka över hur de ska skydda sina intressen och verka för sina värderingar i en värld i vilken det, återigen, finns mäktiga motståndare.
Vilken tydlig bekräftelse på de varningar som denna blogg i flera år förfäktat: Diktaturer på offensiven. Jag hävdar att den demokratiska era vi sett sedan 1978, då svenske utrikesministern Karin Söder i regeringens utrikesdeklaration stolt kunde meddela att nu var hela Västeuropa demokratiskt. Sedan spred sig demokrati till Latinamerika, till Filipinerna och Sydkorea och till hela Östeuropa.
Det har varit fantastiska framgångar för frihet och demokrati. Men den tiden är nu över. Demokrati möter nu motstånd. Från Ryssland och Kina, från islamister och allehanda diktaturer i FN.
Kagan har helt rätt i att demokratierna måste samla sig och försvara sina intressen i individuella fri- och rättigheter. Annars kan det gå illa på lite längre sikt. (Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik,försvaret, MR, frihet, yttrandefrihet, Kina, Ryssland, islamism, kommunism)