Pia Kjærsgaard och Maria Schottenius kan ta varandra i hand

Läsare frågar mig om jag inte anser att partiledaren för Dansk folkeparti går över gränsen och är rasist i hennes senaste debattartikel, Fem minutter i tolv, publicerad efter det att ännu en mordkomplott mot en dansk satirtecknare avvärjts.
Jag gör gärna en analys i detta kontroversiella ämne. I den debatt som Hizbollah-sympatisörerna på Dagens Nyheter ställt till med har, naturligtvis, nyanserna försvinnit — för det är meningen. Medievänstern är ute efter att dunka ”islamofob” i pannan på alla som inte ställer upp på Hamas, Hizbollahs och Iran-mullornas mål om att utrota Israel.
Dessa vulgäriteter, som i DN kallas ”kulturdebatt”, styr samhällsdebatten. Och Pia Kjærsgaard passar utmärkt in i detta primitiva, stenåldersmässiga klimat på extremt låg intellektuella nivå som Dagens Nyheter skapar.  Pia Kjærsgaard och DN:s kulturchef Maria Schottenius kan ta varandra i hand. De tillför lika mycket. Eller ska vi säga, lika litet.
En granskning av vad Kjærsgaard skriver visar att hon gör samma medvetna glidningar som Hizbollah-fansen, fast åt andra hållet. Medan DN ursäktar terrorism bara därför att den påstås ske i allahs namn, så ursäktar Kjærsgaard rasistiska formuleringar därför att det handlar om islam.
Varken DN eller Kjærsgaard förmår göra skillnad mellan fredliga muslimer som arbetar och sliter i vardagen, och de islamister som med tvång och våld avser att förgöra eller omvända väst till ”den rätta läran”.
Medan DN vägrar att ta avstånd från Hizbollah och andra islamistiska mördarband, utan ger dem sitt moraliska stöd och låter dem ta skydd bakom fredliga muslimer och görs till offer för svensk diskriminering, så vägrar Pia Kjærsgaard se majoriteten av fredliga muslimer som inte är militanta extremister med mord på dagordningen.
Att göra skillnad på dessa två fenomen är helt centralt.
Skälet till att detta ofta inte sker, är att det faktiskt är mycket svårt att dra gränsen och se skillnaden.
Denna blogg har i flera år efterlyst moderata muslimska religiösa auktoriteter som klart och absolut entydligt tar avstånd från religiöst våld, tvång och hot. Jag har bara kunnat namnge en: Abdurrahman Wahid, religiös ledare för Indonesiens största muslimska organisation, Nahdlatul Ulama, med mer än 30 miljoner medlemmar. Hans kraftfulla ord i Wall Street Journal tillsammans med att han 1998 gick in som Indonesiens president för att skapa en lugn övergång från militärdiktatur till demokrati i världens största muslimska land, borde göra honom till föredöme för alla muslimska ledare.
Men tyvärr lyser denna sorts ledare och religiösa auktoriteter med sin frånvaro. De som efter terrordåd pliktskyldigt fördömer en attack, visar sig ofta, så snart de pressas om det, inte generellt ta avstånd från självmordsdåd — utan bara det nyss utförda.
Denna oförmåga hos ledare för den stora majoriteten muslimer skapar osäkerhet om i vilken grad islam som religion driver fram våldshandlingar och radikaliserar ungdomar. Denna oförmåga att tala klartext från muslimska ledares håll har skapat en djup förtroendeklyfta mellan den kristna och den muslimska civilisationen. En brist på tillit som präglar vår tids globaliserade värld, där vi lever allt mer inpå varandra varesig vi vill det eller inte. Denna brist på tillit kan bara minskas genom att man talar klartext.
Det hindrar inte att vi alltid ska hålla denna fundamentala — om ordet tillåts — skillnad mellan muslimer i vardagen och extremister i medvetandet. Och jag säger ”vi”, för jag syftar på barn av alla civilisationer, inte minst den muslimska.  Ju sämre vi alla är på att hålla isär dessa skillnader, desto större blir osämjan och splittringen. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )