Minskat anställningsskydd ger ökad trygghet

Nu på eftermiddagen presenterade docent Per Skedinger vid Institutet för Näringslivsforskning sin bok Effekter av anställningsskydd: vad säger forskningen? (SNS 2008) på seminarium.
Han har gått igenom 85 empiriska studier varav mer än hälften publicerats de senaste tre åren. Det rör sig alltså om ett snabbt växande  internationellt forskningsområde, där man granskar vilken effekt olika former av anställningsskydd har för ekonomi och individ. Forskningen utvecklas från studier i ett land i taget som sedan jämförs med studier i andra länder, till allt mer av jämförelser av gränsöverskridande individ-, företags- och branschdata.
Forskningsrapporterna kommer delvis till motstridiga slutsatser på vissa områden, men Per Skedinger lyfter fram resultat där forskningen pekar i samma riktning.
Några av resultaten är föga förvånande, så som förre finansmarknadsministern Sven-Erik Österberg (s) sa i sin opposition. Antställningsskydd ger minskad dynamik och långsammare strukturomvandling. Det blir färre nya jobb och färre nya företag. ”Anställningsskyddet har ett visst pris”, medgav Österberg men menade att det är något som samhället är berett att betala.
Österberg hade dock svårare att erkänna att de som betalar ojämförligt högst pris är ungdomar och invandrare som missgynnas och får svårare att komma in på arbetsmarknaden ju högre anställningsskyddet blir. Den svenska ungdomsarbetslösheten tillhör exempelvis den högsta i Europa.
Per Skedingers genomgång av aktuell forskning visar också att sjukfrånvaron ökar i takt med ökad anställningstrygghet. Särskilt i Italien är skillnaden stor mellan dem som har fast anställning och dem i tidsbegränsade anställningar.
Mest intressant tycker jag dock studierna är som tar upp ”upplevd trygghet på arbetsmarknaden”. Det är studier som fokuserat på hur nöjda individer i olika system är med sin trygghet. Det är naturligtvis helt subjektiva upplevelser, men slutsatsen lyder: ”Anställda i länder med starkt anställningsskydd känner sig inte tryggare, snarare tvärtom.”
Förklaringen är att i de länder som har lägre anställningsskydd är det samtidigt lättare att få nytt jobb. Det gör att de som är missnöjda med sitt jobb av någon anledning enklare kan byta till annat jobb om anställningsskyddet är svagare. Man förlorar ingen turordning eller annan förmån på att byta till ett jobb man trivs med. I länder med starkare anställningsskydd (som Sverige) stannar folk i anställningar som man vantrivs i, eftersom man är rädd att inte få nytt jobb eller på nytt jobb hamna bland de sist anställda som först åker ut enligt LAS och liknande arbetsrätter.
På seminareit företräddes regeringskansliet av Eva Uddén Sonnegård, statssekreteraren hos Sven-Otto Littorin. Typiskt nog höll hon mer med förre s-ministern Österberg än centerriksdagsmannen Fredrick Federley som talade för att vi måste skapa trygghet i flexibilitet och luckra upp arbetsrätten i enlighet med det centerpartiet sa i valrörelsen.
I pausen frågande jag Per Skedinger vad han tycker om Alliansregeringens försvar för rådande arbetsrätt. Min bedömning var att hon inte tagit in den genomgång av ny forskning som han just presenterat. Skedinger konstaterade att alla regeringar i Europa är fastlåsta i det gamla tänkandet. Man vill inte röra den fasta anställningen, utan nöjer sig med att föreslå förändringar på marginalen.
Just det budskapet framfördes med dunder och brak efter pausen av TCO-ordföranden Sture Nordh. Hans uppmaning var: ”Låt reglerna ligga stilla!”
Inga förändringar, här inte. Iallafall inte när det gäller lagstiftningen. Federley konstaterade att fackföreningar inte vill att politiker ska lägga sig i diskussionen om arbetsrätten, men eftersom man på 1970-talet vältrade över det som förut reglerats i avtal (enligt Saltsjöbadsandan) till lagstiftning så kan man inte begära att lagstiftande riksdagsledamöter ska avstå från att delta i debatten.
Svante Nycander, tidigare DN-redaktör med arbetsmarknad som specialintresse, instämde till del i det Federley sagt, genom att påpeka att anställningsskyddet sköttes till alla parters belåtenhet genom kollektivavtal mellan 1938 och 1974. Det var socialdemokratiska partiet som tvingade fram lagstiftning, något som varken LO eller TCO hade krävt. Och sedan LAS blev lag har det hela blivit stelt och utan hänsyn till verklighetens villkor.
Per Skedinger summerade: ”Vi kanske skulle fokusera mer på arbetsmarknadstrygghet istället för anställningstrygghet”. Och nog är det så att tryggheten för den enskilde mer sitter i möjligheten att snabbt få nytt jobb, än att vara garanterad att vara kvar på det gamla.
Kort sagt: det var ett högst intressant seminarium som presenterade en bok som regeringspartierna borde läsa och begrudna — ordentligt.  (Andra intressanta bloggar om , , , , , )