Friheten som grundläggande rättighet

Torsdagkvällen deltog jag i en paneldebatt under frihetsveckan om rättsstaten och den individuella friheten. Det blev en god blandning med två makthavare i staten — riksdagsledamöterna Henrik von Sydow (m) och Annie Johansson (c), dock betydligt mer framsynta än riksdagsledamöter brukar vara — filosofiprofessor Ingemar Nordin och jag som agitator.
På många områden var vi överens om att skyddet för den enskilde medborgaren, inte minst i rättsprocesserna, måste stärkas. Det gäller att avskaffa uppenbarhetsrekvisitet så att domstolar kan underkänna lagar som strider mot grundlagen. En författningsdomstol bör också införas så att man markerar att det finns maktdelning mellan den lagstiftande och dömande makten.
Men riksdagsledamöterna satte gränsen vid folkomröstningar. Jag vill, i enlighet med det Medborgarrättsrörelsen krävt sedan förra grundlagen instiftades 1974, att 100.000 medborgare ska kunna tvinga fram en folkomröstning om ett liggande lagförslag i riksdagen (se mer i öppet brev till grundlagsutredningen).
En sådan folkomröstningsregel skulle exempelvis ha kunnat stoppa den konfiskation av pensionssparandet som regeringen gjorde 1986 och idag motsvarar mer än 100 miljarder kronor. När riksdagen behandlade det lagförslaget borde 100.000 namnunderskrifter och en nej-majoritet i folkomröstning kunnat stoppa den konfiskationen. 
Men fler folkomröstningar sa både Johansson och von Sydow nej till. De menar att det skulle undergräva parlamentarismen.
De är däremot positiva till att stärka personvalet så att medborgarna får större makt över vilka kandidater som väljs till riksdagen. Jag förstår deras avvägning, men vill vi ha en vitalare demokrati och större medborgardeltagande i samhällsdebatten måste medborgarna också ha verklig makt att påverka beslutsprocessen. (Andra intressanta bloggar om , , , , , )

Rulla till toppen