Kampen om vem som ska bli demokratiska partiets presidentkandidat i USA blir allt smutsigare. Clinton och Obama kastar ständigt nya anklagelser mot varandra. Igår anklagades Clinton av Obama för att medvetet vilseleda väljarna, när hon sagt att hon utsattes sig för fara vid besök på Balkan 1996, eftersom hon då blivit beskjuten. Bilder från händelsen visar tvärtom att hon leende hälsar på kvinnor och barn.
Ingen av de båda kan längre vinna på egen hand. Varken Obama eller Clinton kommer att nå majoritet bland delegaterna till konventet som avgör nominering i slutet av augusti. Avgörandet ligger i händerna på “superdelegaterna”, partiledningen, som har en femtedel av delegaterna.
Hur de resonerar framgår i lokaltidningen Treasure Coast Business Journal, som talat med lokal kongressman som hoppas att han som superdelegat slipper åka till konventet och lägga avgörande röst. Han menar att om striden Clinton-Obama kör fast, ska man inte räkna ut en kompromisskandidat som Al Gore: Don’t discount Gore-led ticket.
Ja, klimatet är så dåligt inom partiet att supportrarna i de två lägren kommer att få svårt att acceptera den andre. Jag har upplevt några sådana strider i svensk partipolitik, i och för sig på en väsentligt lägre nivå än presidentval, men gruppdynamiken fungerar alltid så att om två träter väljer partiet gärna en tredje person som kan accepteras av alla. Jag gissar att ju längre striden pågår desto högre kommer viskningarna om Al Gore att bli. Och någon som är mer mottaglig för beröm och fjäsk än Al Gore är svårt att tänka sig… (Andra intressanta bloggar om USA, McCain, Obama, Clinton, Gore)