Om magasinet Neo förmedlar liberal politik med sting, så står magasinet Axess för en mer akademisk ansats med djup. De är det bästa som finns att läsa på svenska just nu. Men jag har lite svårt för Axess senaste tema, tankesmedjorna tar över.
Jag vet inte om det är därför att jag läst så många konspirationsteorier från Johan Ehrenbergs ETC och över hela skalan av vänsterpublikationer, men att ”kartlägga” vilka som på ett eller annat sätt kan knytas till varandra i olika positioner är inte intressant. Annat än som skvaller.
En artikel, När politikerna inte räcker till, fastnar jag dock för eftersom den tar upp det faktum att partierna inte förmår tänka nytt och att det därför blivit tankesmedjorna som driver på idéutvecklingen. Men det blir lite av hårklyverier om vad som är ”tankesmedjor” och vad som är ”lobbyister”. Och om tankesmedjornas balansgång: att inte stå makten för nära, men inte ha så stark integritet att de slutar lyssna.
Jag tycker den viktiga frågan är rollfördelningen som växer fram när partierna tappar inflytande över väljarnas tänkande. Partierna är alltmer valkampanjorganisationer. De tar tag i de frågor som är populära för stunden i syfte att locka väljare.
De ideologiska frågorna diskuteras och ventileras på andra håll. Och denna strid om idéerna förs dagligen via medierna. Tankesmedjor är ju inte bara de ”rena” tankesmedjorna som Timbro och Arena, utan också alla andra aktörer som gör sina röster hörda via de medier, nya och gamla, som når samhällsintresserade. Dessa aktörer är fackföreningar och ideella organisationer, liksom enskilda kolumnister och bloggare.
Vi kan tala om en marknad för idéentreprenörer. Och vänstern är på detta område mycket goda och konkurrenskraftiga entreprenörer. De hittar hela tiden nya sätt att dominera nyhetsflödet som når svenska folket.
Jag tror denna uppdelning av svensk samhällsdebatt i två parallella spår — en kampanjinriktad, dagspolitisk (för partierna) och en långsiktig och värdebaserad (för idéaktörer) — är av godo. De borgerliga partierna har lidit stor skada av att ha ansvar både för att vinna val och samtidigt vara ledande idéaktörer att utveckla ny politik. Det är att försöka sitta på två stolar samtidigt.
Den som vill vinna val kan inte gå för långt i sina krav på förnyelse och förändring av samhället, då skrämmer man bort marginalväljarna. Och den som ska utveckla idéer och formulera om gamla värderingar för nya tider bör inte vara bunden av kortsiktiga mål om att vinna val om ett eller annat år, utan tänka i mycket längre tidsperioder.
Partipolitikerna skulle med en tydligare sådan uppdelning också bli bättre ”konsumenter” av de produkter som idéaktörerna förmedlar i den meningen att de inte måste tro att man ska komma på allt själv. Partipolitikernas viktigaste roll bör bli att företräda folket. Man måste åter börja se sig som folkets förlängda arm in i makten. Utifrån en sådan tjänstebeskrivning kan politiker bli goda ”ventiler” som mäter av hur långt folkviljan är beredd att gå i de riktningar som idéaktörerna på ett teoretiskt och filosofiskt plan diskuterar.
Om det inte längre ansågs vara partipolitikerna som ska gå i spetsen för kontroversiella idéer, blir det också tydligare för alla i samhället att det är vi andra som har ansvar för att skapa den opinion vi vill att partipolitikerna ska beträda.
Vi skulle komma bort från den situation där vi samhällsengagerade bara sitter på läktaren och skriker till de stackars politikerna på plan hur de ska lägga upp taktiken. En taktik som ofta skulle leda till ännu större valförluster…
Låt politikerna sköta taktiken, och låt oss skapa en annan marknad för idébyggande.
På det sättet tror jag politikerna skulle göra ett bättre jobb gentemot folket, samtidigt som idédebatten skulle slippa bojorna som kravet på realiserbarhet inför nästa val innebär. Här har tankesmedjor och andra fria agenter ett växande ansvar att leva upp till. (Andra intressanta bloggar om politik, samhälle, idédebatt)