Det är tragikomiskt att läsa tre gamla isolationister lägga fram sin helt överspelade världsbild i SVD-Brännpunkt. De tjatar om Vietnam och ser europeiskt försvarssamarbete som ett hot. De säger nej till allt samarbete med omvärlden. Sverige är nock.
Att läsa artikeln Bildt [och Wallström] driver farlig utrikespolitik är som att hamna i en tidsmaskin och hamna tillbaka på 1970-talet. Artikelskribenterna frågar:
Stärks verkligen vår säkerhet, om Sverige hamnar i militär allians med USA?
Det är som om herrarna sovit de senaste trettio åren. De lever fortfarande i oförändrad tilltro till Olof Palmes fördjugna “neutralitet” – som ju i själva verket var ett intimt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete med USA i hemlighet, medan statsministern till svensk opinion låtsades framföra kritik mot USA.
Är detta hyckleri verkligen något att se upp till?
Nej, Sverige bör köra med ärliga kort. Vi tillhör den västliga demokratiska sfären och vårt mål måste vara att sprida frihet och demokrati i världen. I takt med att säkerhets- och försvarspolitiken blir allt mer tekniskt avancerad och global, gäller det för Sverige att bidra till denna demokratisering, exempelvis i Afghanistan, och motverka totalitära och fundamentalistiska krafter. Om vi kan ta den striden långt borta, kommer vi inte att behöva ta den här hemma.
De tre skribenterna nämner inte den pågående kampen mellan demokrati och diktatur i världen, man talar inte om någon ambition att göra en allt större del av mänskligheten fri. Nej, man bryr sig bara om Sverige, som man uppenbarligen vill ska sluta sig inåt och stänga ute den farliga omvärlden. Men att stoppa huvudet i sanden löser inga problem, tvärtom är det en kopia av den undfallenhetspolitik som ledde fram till andra världskriget och femtio miljoner döda. (Andra intressanta bloggar om politik, utrikes-, försvar-, säkerhetspolitik)