Med inte så lite glimt i ögat kommenterar nu den mäktigaste av USA:s radiopratare – med 10-20 miljoner lyssnare varje dag – varför han varit så kritisk mot John McCain, som vann alla nattens primärval inom republikanerna och i praktiken är klar som presidentkandidat. CNN rapporterar i Limbaugh: I’m McCain’s ’most valuable asset’:
Han har aggressivt attackerat John McCain ända sedan denne började stiga snabbt i opinionsmätningarna, men den konserevative radiovärden Rush Limbaugh sa på tisdagen att han nog egentligen är McCains ”mest värdefulla tillgång”.
När Limbaugh kommenterade mainstreammediernas fixering vid hans känslor om McCain sa han att det kan finnas mer bakom hans krititik än vad som är uppenbart.
”Om jag verkligen ville torpedera McCain skulle jag ge honom mitt stöd”, sa Limbaugh i sin radioshow. ”Eftersom det snabbt skulle skrämma iväg de oberoende väljare och liberaler som röstar på honom.”
Ja, det är detta som är en sådan fördel i en demokrati byggd på personval. Man kan förhålla sig kritisk mot en person man inte tycker går tillräckligt långt, men samtidigt agera på ett sätt så att denne person, som ändå är bättre än alternativet, vinner valet. En ledare kan ta kritik. Ett parti kan det inte.
Att kritisera partier – fråga mig – är som att kritisera den mest paranoida och långsinta person man kan tänka sig. Partier som kollektiv är mycket surare och kräver högre grad av lojalitet än någon enskild människa. Det gör svensk politik trist och inåtvänd, eftersom de som inte är beredda att offra sin karriär inte vågar yttra sig. Två personer – en ledare och en debattör – kan föra hårda ordväxlingar emot varandra, men de kan efter en sådan urladdning tala med varandra om annat och behålla relationen. Kritisera ett parti, och hundratals av de aktiva ser dig som fiende. Och du har ingen chans att snacka med dem alla.
Personval är alltså mer civiliserat och gynnsamt för demokratin, medan partival skapar primitiva sekter som ser omvärlden som fiender och sluter sig inåt. (Andra intressanta bloggar om politik)