Jag gillade verkligen talet som Barack Obama höll på demokraternas konvent 2004. Han var allt det som nu gör honom till en starkare kandidat än många räknat med – karismatisk och optimistisk med ett budskap om gemenskap och hopp om framtiden.
Men ju mer jag tagit del av hans kampanj desto mer kritisk har jag blivit. Hela hans kampanj bygger BARA på detta tal som nu är fyra år gammalt. Han talar inte om hur han ska uppnå gemenskap över partigränserna eller vad som ska ge hopp – annat än hans karisma.
Det råder ingen tvekan om att många faller för hans charm, men politiker som charmar folket utan att tala om vad han i konkreta termer tänker göra, är en fara för demokratin. Karisma är inte nog för att leda ett land, allra minst ett så viktigt land som USA.
En som fångar fenomenet Obama väl i Los Angeles Times är kolumnisten Joel Stein, som tar sin mamma till hjälp för att analysera Obama, He’s got Obamaphilia, 0ch hon jämför fenomenet med en förälskelse:
[H]on ser faror i dessa förväntningar. ”Du känner dig ung igen. Du känner att allt är möjligt. Han hjälper dig att känna så och du vill fortsätta ha denna känsla; det är ett underbart äktenskap. Men olyckligtvis kommer skiljsmässan att komma snabbt.”
Exakt! Barack Obama framstår som en politisk sol-och-vårare.
Jag håller med artikelförfattaren att det absolut inte är fel att känna att allt är möjligt – absolut inte. Men känslan måste – måste! – på något sätt kopplas till verkligheten. Obama har sedan 2004 haft alla möjligheter att utarbeta ett omfattande och konkret politiskt program. Han har inte gjort det. Hans tal innehåller inget konkret – bara den där underbara känslan av att allt är möjligt. Ensam borde inte den känslan räcka för att bli demokratiska partiets presidentkandidat. (Andra intressanta bloggar om USA, Obama)