Kristendomens synd: självkritik istället för kränkthet

Min kommentar om Marciej Zarembas artikelserie Först kränkt vinner, har inspirerat bibelkännaren Carl Ingemar Dagman att utveckla resonemanget i sin blogg, Erixon, kränkningar & Kristus.
Jag har instämt i den liberala kritiken av kristendomen, och inte minst vår svenska lutherska tradition, för dess benägenhet att utpeka oss människor som syndare, och därmed skapa skuldkänslor istället för hopp.
Men Dagman menar att kristendomen lärt oss att vi inte är ofelbara, och därmed är självkritiska. Denna kristna tradition gör att vi i väst inte ständigt anser oss kränkta — vi har av vår religion lärt oss vara ödmjuka. Den lärdomen saknas i andra religioner, och denna ödmjukhet försvinner i takt med att ateismen breder ut sig i väst. Dagman skriver:

I alla tider har kristna rörelser kompromisslöst fördömt ogärningar och synder. Kort sagt: det finns ingen kristendom som inte fördömer synd, och det finns inget fördömande av synd som inte är kränkande. Det hör till den kristna kulturen att säga sanningen även när den är kränkande.
Den kristna kulturen har detta i sig, att människorna skall höra Guds ord och domar över vårt sätt att leva. Den kristna kulturen har fostrat en attityd av offentlig rannsakan såväl som enskild. Man blir granskad och dömd i predikan, och man dömer sig själv enskilt i ljuset av Guds ord.
Denna benägenhet till självkritik är en av hemligheterna med den kristna kulturens enorma, världshistoriska framgångssaga. Den är en av hemligheterna bakom den vetenskap som har växt fram på kristen mark. Kort sagt, kränkningar och tålandet av kränkningar är typiskt för en kristen, nämligen när kränkningen är förenad med sanning och avsedd att leda till insikt.

Det här är för mig ett synnerligen nytt och spännande perspektiv. Dagman visar att kristendomens skuldbeläggande faktiskt kan vara en förklaring till varför upplysningen och vetenskapen uppstod i den kristna kulturen och inte där islam, hinduism, buddhism, konfucianism eller andra religiösa trosläror styrt människors tänkande och syn på sig själva och världen.
Att förstå och öppet kunna erkänna sig som ofullkomlig och syndig människa, är ju en absolut förutsättning för allt kritiskt tänkande.
Detta har kristendomen lärt oss. Men inte personer ur andra religioner som ser sig som kränkta när fel de begåtts påpekas inför dem.
Här har vi ju en förklaring till att islamister saknar humor och inte kan ta en satirteckning av Muhammed: man har ingen som helst distans till sig själv utan ser sig och sin religiösa tradition som ofelbar, och detta är ett faktum som inte får ifrågasättas. Allra minst av ”otrogna”. Då blir man KRÄNKT!!!
Jag är en tvivlare som har mycket svårt att ta till mig detta med Jesus, Gud och himmelriket, men jag har stor respekt för den filosofi som finns invävd i de kristna traditionerna. Vi är mer styrda av dem än vi tror. Svenska ateister lever i mycket hög grad enligt kristna värderingar. Och är, betraktad från andra världsdelar, typiskt kristna.
Vi har mycket att vinna på att erkänna denna vår historia och identitet. Det skulle göra det enklare för oss att förstå oss själva och också andra civilisationer när de nu i globaliseringen tränger sig på. Vi har ingen anledning att vara underdåniga eller anpassliga. Vi har tvärtom mycket att lära andra om respekten för individens rätt och värde. Men då måste vi förstå varifrån dessa våra överlägsna värderingar kommer ifrån, istället för att — som många, inte minst vänstern — känna självförakt. (Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )